Wild Nothing
Field Day, 11/6 – 2016

Det är med kraft som Jack Tatum och kompani öppnar sin Field Day-spelning. To Know Yous driv möter lyssnaren som ett gammalt godståg – den vet vart den vill och kommer utan kompromisser att följa tågrälsen dit. De vibrerande syntarna som mötte oss på albumet Life of Pause känns ännu mer organiska live än inspelade, och outrot där Tatum lånar sina lungor som ett instrument och andas i takt med musiken skapar en intimitet och ökar den organiska viben så att soundet nästan skulle kunna bli kravmärkt. Musiken levererar en självsäkerhet, men samtidigt är den varmt välkomnande. Fastän vissa av Life of Pauses spår skulle kunna beskrivas som sällsamma och originella är de ändå lättillgängliga, inget krångel. Synt- och gitarrslingorna byggs upp till ett klimax, om än diskreta sådana som många gånger manifesteras genom upprepade basgångar och gitarrslingor.

Wild Nothing må ha letat nya vägar på sitt senaste album, men han har inte glömt sina rötter. Vi presenteras för låtar från alla tre album, och sida vid sida komplementerar de varandra. De drömpopsorienterade spåren från debutalbumet Gemini fungerar som motpol till de nyare mer extravaganta låtarna och ger spelningen en naturlig balans. Däremot känns bandet stundtals lite stressade. Vissa av låtarna spelas i kortare versioner för att få plats med mer än den korta speltiden egentligen tillåter, och fastän de blandade stilarna ger mersmak framstår bandet ibland som en Wild Nothing-jukebox där en ny låt slumpats fram för publikens underhållning.

De absoluta topparna i närvaro uppstår när bandet bryter sig fria från att spela upp albummaterial och istället verkar helt i stunden. Paradise är ett sådant tillfälle, ett tillstånd där tid och rum liksom upplöses. Låten har figurerat i olika olika versioner, bland annat en där skådespelaren Michelle Williams läser ett stycke poesi i uppbyggnaden till crescendot. I ännu en omarbetad skepnad av låten lyser nu Wild Nothing i sin briljans och förmåga att bygga upp en eggande spänning för att sedan släppa ut den i en behärskad extas. En annan omarbetning, och kanske en lite otippad sådan, sker under drömpopiga Summer Holiday vars textlösa nynnande istället briserar ut i sång som skulle passa väl på en fotbollsläktare, och blir i sammanhanget helt förträffligt. Självklart ska Summer Holiday ha en liten fotbollsklack! De äldre, omarbetade sångerna verkar ligga bandet närmre hjärtat och få dem att ge lite, lite mer av sig själva.

Wild Nothing bevisar gång på gång sin allsidighet och förmåga att återuppfinna sig själv. Den korta scentiden ger inte mycket utrymme och verkar stressa bandet, vilket stundtals tar lite från stämningen som annars är svår att värja sig från. Men, allt som oftast vill man bara bygga bo i en av de alla melodislingorna och slå sig till ro i den välkomnande värmen.