Varje gång jag tror att jag har cirkulerat in Life of Pause byter den skepnad och samlas till något nytt. Det känns nästan omöjligt att samla in alla nycker, drag och influenser som den lämnar fram för att sammanfatta dem i en liten text. Jack Tatum, Wild Nothings kreatör, har själv sagt att han stävar bort från att förbli statisk i en genre och har ”gått ner längs varje väg” i sitt experimenterande inför det här albumet. I skapandet har han alstrat ett rörelsefyllt och vitalt album som trots färdigställande fortfarande känns som en pågående process. Att sätta på Wild Nothing var tidigare att dyka ner i ett hav av svala, skimrande stycken, upphängda på genomträngande gitarrslingor där Tatums röst flödar genom drömkonstruktionen lika lätt som syntarna.
Senaste EP:n Empty Estate gav oss en ledtråd om var Tatum var på väg med dess kollageliknande sammansättning. Life of Pause är minst lika ljudmässigt fyllig som sina tidiga föregångare, men strukturen har blivit skarpare och mindre svävande. Fastän drömessensen finns kvar där har ljudbilden fått en strävare textur – lager och segment som tillsammans bildar en kraftfullare pondus.
Albumet med sina stora intron och stundtals rispiga sound ger känslan av att söka stationer på en radioapparat. Vitt spridda influenser gästar spåren som är hopmejslade av en underliggande sorglöshet, trots den tematik som ofta går ut på krackelerande kärlek. Marimbamarinerade Reichpop skulle utan problem kunna glida in på Bombay Bicycle Clubs So Long, See You Tomorrow, medan Japanese Alice får fram en (kanske lite väl) solskensfylld indiepop, och på andra håll kan vi skönja lekfulla referenser till Beatles och Ariel Pink. Det är dock inte sömlöst som de olika influenserna och stilarna fogas samman. När albumets minuter tickat klart är det inte en självklar helhet lyssnaren lämnas med. Om man söker finns det alltid något som kopplar låtarna till varandra – om det inte är skillnaderna i sig som håller dem samman – men jag kan inte riktigt finna en bra nog motivation för den frånvaro av helhet som förefaller när tystnaden lägger sig.
Vad som utgör ryggraden i albumet är där experimentstråken sammanfaller att helt enkelt bara låta som Wild Nothing. Bitterljuva Lady Blues köttiga synthook med dess lidelsefulla utrop i bakgrunden antar nästan en tredimensionell form innan låten efter ett andrum med fluktuerande saxofoner förlöses i ett upprymt outro och går över till Woman’s Wisdoms hypnotiserande gung. När sedan titelspåret kommer igång med sina syntloopar och självsäkra trumkomp känns det som att experimenterandet gett utdelning.
Ihoplappat bildar Life of Pauses ljudlandskap med sina blandade moment musikversionen av en kubistisk tavla, i dämpade och klara färger om vartannat föreställande Tatums känsloliv. Vissa kubformer gör starkare intryck än andra och bär upp verket, medan vissa kanske blir lite väl färgglada. Tillsammans bildar de ändå ett sprakande montage som med sin föränderliget tåls att lyssna på så många gånger om igen.