William Basinski
Way Out West, 13/8 – 2016

Tonsättaren John Cages verk 4’33” hör till en av musikhistoriens mest kontroversiella kompositioner. Under uppförandet går pianisten upp på scen, öppnar upp notbladet, knäcker sina fingrar och sitter sedan helt tyst. 4’33” är nämligen en fyra minuter och trettiotre sekunder lång paus, där framföraren på scen inte spelar en enda ton. Poängen är att publiken i konsertsalen ska lyssna på vad som sker i den: någon kanske hostar, någon blir upprörd av att inget händer. Verket, som uruppfördes 1952, utmanade dåtidens bild av vad musik är för något – och kan vara.

William Basinski arbetar på ett liknande vis, men istället för tystnad är det tid som står i centrum för hans skapande. I Hagakyrkan spelar han bara ett stycke bestående utav två loopar som han modifierar under spelningens gång. Att det sker saker går inte att förneka, men när och hur är omöjligt att säga när man är inne i loopen. William Basinskis musik är som en paradox, omöjlig att lösa och helt underbar att befinna sig i.

Verket som framförs heter A Shadow In Time… For David Robert Jones, och är en hyllning till den nyligen bortgångne David Bowie. Stycket består av två delar: en gnolande första del där Basinski spelar saxofon, och en sakral andra del som kommer från samma inspelning som The Disintegration Loops. Stämningen är genomgående transliknande, och jag har svårt att tro att den skara som ankommer efter att Basinski har börjat får samma upplevelse som de som var med från början. A Shadow In Time… For David Robert Jones är ett verk som, trots att det kan uppfattas att det inte händer mycket, måste höras från början till slut. Det är i det lilla som Basinski skapar det stora, i detaljerna som han finner det smått religiösa som hans musik förmedlar.

När loopen tystnat tar det lång tid innan publiken som samlats i Hagakyrkan att förstå att det är över. Han måste uttryckligen stänga ihop sin laptop innan applåderna tar över lokalen. Likt John Cage utmanar Basinski lyssnarens perception av vad musik kan vara. Hans musik är både full av strukturer, och står samtidigt helt strukturlös. Vad man vill höra bestämmer man själv. En sak står dock säker, ingen som befunnit sig Hagakyrkan under lördagsnatten kommer att gå därifrån intryckslös – oavsett om man bara hörde repetitivt oljud eller livets musik.