Själva historien och konceptet Willis Earl Beal är tveklöst en saga, icke värd att ifrågasätta. Att som en medlem av informationssamhällets snabba kommunikationsmedel, säga upp sitt medlemskap och verka genom den information han finner lämplig. Det är stort. Det är inspirerande. Att spela upp sina låtar per telefon, att marknadsföra sig själv via flygblad, att flytta efter sina idéer och att skapa ljud genom grytor och kastruller, är galenskap, den typ av galenskap som i rätt sammanhang blir så bra. Den som skulle kunna vara så pretentiös och konstruerad, men som (om inte en fruktansvärt begåvad pr-människa haft ett finger med i spelet, och jag blir så besviken på mig själv för att jag ens tänker denna cyniska tanke) i den flytande beskrivningen av att Willis Earl Beal gör det som faller honom in, för att han tycker att det är viktigt, gör att det blir så genuint och fint.
Att Acousmatic Sorcery sedan också har de musikaliska komponenterna för att bli en bra platta, slutför också denna saga med en enda lång njutfull utandning. I den lite mer lågmälda, och så berörande, på Daniel Johnston-viset, Monotony. I indie-balladen Evening’s Kiss, som liksom bevisar att hela genren kört fast i sin strävan efter förändring, just för att förändring som begrepp tros innebära gott resultat i hundra procent av fallen. I Away My Silent Lover, där Beals Souliga stämma i samspel med den ensamma gitarren, verkligen ger texten en mening. I Take Me Away, där denna souliga stämma trappas upp, och får oss alla att kapitulera.
Willis Earl Beal bevisar genom sitt debutalbum, att i rätt tid, i rätt proportioner, kan förändring vara det simpla vi just glömt bort.