Winhill/Losehill låter som en trevlig söndagsförmiddag. Det är en beskrivning som vid första anblick kan verka avskräckande, och på förra skivan hamnade de också delvis i de fällor som en sådan sinnesstämning kan medföra: ett badande i tröttsam country och allmän vuxen trevlighet. Nu, tre år senare, har de skurit bort dessa delar till förmån för den rakare, folkinspirerade popen. Precis vad som behövdes med andra ord, och resultatet är imponerande.
Det första som slår mig är att låtarna inte utförs på traditionellt dramaturgiskt vis, även om de flesta är byggda efter vers-refrängmallen. Istället är varje låt som en böljande tavla, bestående av ett enda långt och genomtänkt penseldrag som inte lyfts från pappret förrän sista tonen spelats. Arrangemangen blommar ut och krymper ihop, men stannar aldrig vid de mellanstationer och pauser som vanligtvis präglar popmusik. Strukturen påminner sätt och vis om post-rockens.
Just arrangemangen är för övrigt en av albumets största styrkor. Benny Andersson-aktigt pianohamrande I’ll Be Gone, Bon Iver-falsettiga Stumbling och lågmält vackra Aifos är bara några av exemplen på skivans extraordinära låtskrivande, men utan de kreativa arrangemangen hade låtarna varit betydligt mindre minnesvärda. Blåsinstrument, stråkar och slagverk samsas i en ständigt kokande kittel som ibland påminner om Emil Svanängens trollerilåda. Om Winhill/Losehill fortsätter utnyttja sina instrumentella resurser lika bra som de gör nu har deras unika soul/folkpop en säkrad plats i svenskt musikliv under lång tid framöver.
Det enda som inte fungerar särskilt bra är försöken till långa, bombastiska stycken: Angelo och Minelands. Med tanke på tidigare jämförelser med post-rock borde sådana utflykter rimligtvis passa som handen i handsken, men förvånande nog faller de platt. Låtarna har helt enkelt svårt att haka fast min koncentration, och känns mer som ett resultat av påtvingad experimentlusta än genomtänkt låtskriveri. Istället är det i det korta och enkla som bandet gör sig allra bäst, och med hjälp av det knåpar de ihop ett eftertänksamt och genialt album som förhoppningsvis får den livslängd det förtjänar i 2015 års snabba mediebrus.