Wintergatan
Hultsfredsfestivalen, 15/6-2013

Det första som slår mig när jag går in i White Stage-tältet – scenen där Wintergatan ska uppträda – är den uppsjö av instrument som dominerar scenen. Gitarrer, dragspel, xylofoner, harpor och ytterligare instrument jag inte ens vågar mig på att försöka namnge är representerade. Det är omöjligt att hinna spela på allt det där innan spelningen är över, tänker jag. Men Martin Molin och de övriga medlemmarna i Wintergatan motbevisar mig – med råge.

Efter att ha spelat färdigt första låten i setet drar Wintergatan ner de längsta applåderna under hela festivalen. I över en minut applåderas det och Martin Molin är märkbart berörd. Tomrummet efter Detektivbyråns upplösning går plötsligt att ta på. ”Tack för Wermland. Tack för Hemvägen”, säger man mellan raderna. Men nu är det Wintergatans tur att prestera som musikprojekt. Och som man presterar. Martin Molin, Marcus Sjöberg, David Zandén och Evelina Hägglund studsar från instrument till instrument och när en ny, hitintills ej namnsatt låt som inte kom med på albumet, öppnar med ett visselsolo är det ingen som tycker det är konstigt. Jag hade inte blivit förvånad om man plötsligt dragit fram en banjo ur röven som man börjat plonka på. Det hade i och för sig inte varit konstigare än när Martin Molin ensam vevar en papperslapp genom en träliknande konstruktion så att hålen i pappret producerar ljud. Publiken, som fram till nu rört sig duktigt, står som i trans. Lite olyckligt läcker ljudet från scenen bredvid in i tältet vi befinner oss i. Rapparen Stors texter hör inte riktigt hemma i Wintergatans elektroniska vispop.

Låten som inte kom med på albumet beskrivs enklast som soundtracket till en spaghettiwestern set in space. Komplett med Morricone-visslingar var det en av spelningens höjdpunkter, rent låtskrivarmässigt. I mellansnacken pratade Martin Molin väldigt ödmjukt och när det är hans mamma som byggt dekoren och Davids pappa som fällt trädet som ett av instrumenten är gjorda av fungerar det som en familjär påminnelse om att personerna framför en också är dödliga. Den uppvisning i fingerfärdighet och instrumentalt kunnande som faktiskt pågår är gjord av människor som du och jag.

Att Wintergatan inte bara är någon post-Detektivbyrångrej blir tydligt när singeln Sommarfågel startar, strax innan speltiden är slut. Igenkänningsfaktorn river ner stora applåder och när man är klar hörs Martin fråga ”hur lång speltid har vi kvar?” innan det 14 minuter långa eposet Paradis sätter igång. En låt vars coda består av hårdrocksriff och en AC/DC-studsande Martin Molin. Det som började med dragspel och harpa slutar med trummor och elgitarr. Det råder inga tvivel om att det är Wintergatan jag precis har sett.