Med den handfull singlar som Londonkvartetten Wolf Alice gav ut under 2013 tycktes bandets identitet konstant splittrad och föränderlig. Trots en enorm hypevåg och trots deras tydliga koppling till den nya brittiska gitarrscenen – med likasinnade band som Swim Deep, Peace och Splashh – bidrog varje ny låt till en allt mer motsägelsefull helhetsbild av deras sound. Så plockades i oktober de olika skärvorna av indierock, powerpop och folk upp på EP-skivan Blush, som byggde på samma kontraster men som på ett holistiskt sätt ändå definierade bandet. Andraspåret She stack ut med sin grungetangerande aggressivitet och verkar på så sätt ha blivit en sorts språngbräda till Creature Songs.
Medan en nittiotalsrevival kulminerar inom både politiska och musikaliska strömningar har Wolf Alice på sin nya EP fångat upp den amerikanska gitarrmusik som föddes parallellt med bandmedlemmarna själva. ”Högre är alltid bättre” klargjorde de när vi intervjuade dem på Hultsfred förra året, och samma synsätt lever de upp till mer än någonsin på Creature Songs första halva. Den akustiska gitarren som inleder Moaning Lisa Smile hinner inom loppet av tio sekunder lämna plats för ett massivt gitarriff, över vilket Ellie Rowsell detonerar sitt allra bästa hånskratt i refrängen. I efterföljande Storms väger hon mellan närhet och distans och låter som indiemusikens största mobbare när versens rader som ”I’m still here” följs av ett konfronterande ”Who are your friends, your friends, your friends?” längst fram i den mullrande ljudbilden. Wolf Alice har tidigare beskrivit sin eklektiska musik som ”rocky pop” och Creature Songs bevisar att de behärskar båda beståndsdelarna, även när desto större tyngd läggs på den tidigare.
Precis som med bandet självt får man inget riktigt grepp om helheten även när det gäller Creature Songs: den extremextroverta första halvan följs upp av två fragmentariska, skissartade ballader, som för tankarna till Wolf Alice tidiga historia som folkduo. Heavenly Creatures skapar intressanta, klaustrofobiska stämningar med Radiohead-skev klangbotten, men passerar flyktigt förbi som en åsidosatt demo – och avslutas till och med i en fade out.
Den konstiga strukturen och uppdelningen av Wolf Alice två extremt splittrade uttryck – det extroverta och det introverta – gör Creature Songs till en märklig helhetsupplevelse. Tillsammans med den föregående EP-skivan Blush hade den kunnat utgöra ett väldigt imponerande debutalbum, för att ensam stå sig lite sämre. Men allra mest visar motsägelsefullheten på kreativt mod, lekfullhet och den starka viljan att lyda infall och prova på allt – vilket gör Creature Songs till ännu ett nödvändigt och fängslande steg på vägen mot det så väldigt emotsedda debutalbumet.