Wolf Alice
Hultsfredsfestivalen, 13/6-2013

Efter över ett år når musikmedie-hypen av Wolf Alice ett nytt skede då bandet gör sin första flygplansresa till en spelning utomlands. Det här sker i ett kanske kvartsfullt tält på Hultsfredsfestivalens minsta scen Yellow Stage. Det blir ofta svårt när band som slagit sig fram genom internet ska leva upp till sina namn även i verkligheten: de flesta läser inte ens den där väldigt specifika typen av musikbloggar eller -tidningar, och på en vanlig festival omvandlas den till synes allmänmänskliga hypen till ”bandet ingen orkar följa med och titta på för att ingen känner till det”.

Att tältet sedan successivt fylls på medan de spelar tror jag inte beror på teoretiska skäl som att John Talabot är dålig på scenen utanför tältet, att alla NME-läsare planerat att komma dit samtidigt eller att det börjat regna. Med bara några singlar ute är det svårt för bandet att uppta en dryg timmes speltid bara genom att spela sina hits. De fyra låtar jag över huvud taget har hört tidigare varvas med vad man kan anta är nya låtar från den kommande EP:n. Men det spelar liksom ingen roll, de är tillräckligt självklara och fängslande för att kunna fastna vid första lyssningen. Låtarnas kvalitet i sig räcker för att hålla kvar och locka festivalbesökarna.

Wolf Alice har hittills inget enhetligt sound: låtmaterialet sträcker sig mellan Pixies-rock, folkblues, grunge och lite rakare poplåtar. Det är också svårt att få någon sorts helhetsbild av bandet vid första anblicken. Medan sångerskan Ellie Rowsell lever ut det brittiska hipstersångarskap som väl förväntas av henne, ser gitarristen Joff Oddie ut som någon amerikansk countryman och basisten Theo Ellis som en mangafigur från 00-talet. Det blir intressant att se om bandet bevarar den här spretigheten även på sin kommande EP, och efter provlyssningen på Yellow Stage börjar det här bli ett skivsläpp jag ser mycket fram emot. Nästa gång kan vi nog räkna med att se Wolf Alice på en betydligt större scen.

Foto: Alexander Tillheden