I sällskap av Speedy Ortiz på andra sidan Atlanten har Londonbördiga Wolf Alice ägnat de senaste åren åt ett återupplivande av grungen. Kvartetten gick från folkduo till fulltaligt rockband 2012 och i deras händer har genren fått ett mer lättillgängligt och tuggummipoppigt skimmer. De två EP-släppen Blush och Creature Songs utgjorde två lovande men spretiga samlingar låtar, där bristen på enhetligt sound så småningom blev ett av deras kännetecken. Och trots att debutalbumet tagit tid och dröjt sig igenom hela den brittiska indierockvåg som präglade 2013 – och som efteråt snabbt sköljde bort vännerna i Peace och Swim Deep – är Wolf Alice två år senare lika sedvanligt ogreppbara på My Love Is Cool.
Två tidigare utgivna singlar har placerats ut i albumet, som något för lyssnaren att klamra sig fast vid medan bandet med varierad grad av framgång och originalitet kastar sig mellan triphopens, shoegazens och krautrockens ytterligheter. Bros – 2013 års finaste låt om vänskap – tornar upp sig redan som andraspår i en överproducerad tappning där kanterna filats bort och syret vridits ur. Istället för att ta vara på Wolf Alices råhet och spontanitet som uppenbara styrkor verkar den klassiska NME-indie-producenten Mike Crossey ha glömt göra sin research och istället velat göra bandet till något helt annat.
På samma sätt ligger produktionen som en brandfilt över Silk och arenarungande Your Loves Whore, men låtarna på My Love Is Cool har en evig kvalitet: en innersta kärna så fruktansvärt catchy och lekfull att det lyser igenom varje onödigt ljudlager. I den pop-perfekta och guilty pleasure-aspirerande Freazys refräng gör bandet en shoutout till sig själva för att sedan sluta cirkeln med konstaterandet ”Our love is cool!”. Trots att en bandmedlem uttalat sig emot ”glad musik” har Wolf Alice aldrig verkat ha så här kul, låtit så fyllda av adolescent längtan efter ”smoking menthols” och ”smashing windows” som i Lisbon eller studentflakstriumferande som i You’re A Germs collegerock-refräng (som självklart ramas in av kören ”EYES WIDE, EYES WIDE”).
Ett bevis på att man skrivit ett bra popalbum är att de bästa låtarna är sparade till sist: My Love Is Cool rymmer i sin tur den uppenbart FKA twigs-inspirerade Soapy Water som nästsistaspår. Medan sångerskan Ellie Rowsell monterar ner sig själv med simpel men drabbande existentialism når albumet sin psykologiska botten: ”If life is easy, then what is this?”. Efter en fade-out övergår de undervattensekande trummorna till den skenande 2013-singeln Fluffy, där Rowsell sarkastiskt falsettskriker ”SO SWEET!” som om hon vore Courtney Love. När albumet sedan når sitt abrupta slut lämnas lyssnaren med rysningar snarare än förvirring, trots allt.