Wolf Alice – visionärer och missionärer

Visions of a Life spelades in i Los Angeles tillsammans med producenten Justin Meldal-Johnsen som sannerligen en imponerande repertoar. Bland annat har han jobbat med Beck och Tegan and Sara och rör sig mellan flera olika genrer. My Love Is Cool producerades däremot av Mike Crossey som har ett mer rockinriktat fokus på produktionen. Jag frågar om det var ett medvetet val att gå till en producent som har ett bredare spektrum.

– Absolut. Du svarade nästan frågan för mig. Vi gillar ju att utforska många olika ljud och i stora drag täcka flera ljudlandskap rent stilmässigt, och Justin har en liknande slags tankebana när det kommer till produktioner. Han gör en hel del grejer. Han har jobbat med M83, vilket är väldigt polerat och poppigt, och så har han gjort The Raveonettes, vilket är väldigt hårt och spetsigt. Sen har han även gjort saker som Paramore, vilket ligger någonstans där emellan. Han är en fantastisk musiker – han är förmodligen, eller jag tycker att han är, en av de bästa basspelarna i världen. Han är verkligen en fantastisk, fantastisk musiker. Det var en superspännande chans att få jobba med honom.

Kände ni att han tog er till den där nästa nivån?

– Ja. Inte låtskrivarmässigt, eftersom allt på så sätt redan var klart, men vi jobbade hårdare. Jag tror att han är väldigt duktig på att få folk att göra sina bästa utföranden för att han är en så bra musiker själv. Hans kunskap om produktion är sedan löjlig den med, både rent tekniskt och instrumentalt alltså.

Väl på albumet blir den utsökta produktionen kännbar och ljuden rör sig mycket riktigt från polerade till spetsiga. Vad som också märks av är att gitarrerna är hårdare än någonsin. Wolf Alice har alltid varit ett rockband, och har inget problem med den titeln, men på Visions of a Life rör sig stundvis ackorden mot ren hårdrock. Odie förklarar hur det ligger till med det.

– Det beror alltid på själva låten, ifall det passar eller inte. Jag tror att vi hela tiden blir bättre och jag tror att gitarrerna som vi får till på den här skivan på många sätt är mer fulländade än de vi fick på första skivan. Jag tror att det fanns tillfällen då när vi egentligen ville ha gitarrer så hårda som de här, men inte visste hur vi skulle göra för att nå dit.

Grunden i Wolf Alices smått genialiska verk är texterna och låtstrukturerna som på samma gång är omtumlande och kristallklara i sitt budskap. Låtrecepten är inte på något sätt nya, men ändå får britterna det att låta så. I de flesta intervjuer framställs det som att Rowsell är hjärnan bakom det här, eller i alla fall geniet, något som Joff inte helt går med på.

– Alla har skrivit på skivan. I de flesta fall är det en idé som någon av oss har som vi sedan bygger på tillsammans. Ibland skriver Ellie hela låtar, men för det mesta så skriver och bidrar alla.

Och hur ser det ut instrumentalt?

– Jag gillar när du kan släppa loss, när du får resultaten via jam-sessioner. Ibland känner jag att du kommer på något riktigt unikt, det låter lite töntigt, men när du inte tänker alltför mycket på det. Om du bara försöker att känna av musiken i stället för att försöka se på det för intellektuellt. Då tror jag att du kan hitta något väldigt mycket mer intressant.

Känner du att du behöver vara på något speciellt ställe för att nå hit?

– Nej, inspiration kan slå till närsomhelst egentligen. Du vet, det är det som är så fantastiskt i dag. Att även om de andra inte är omkring så har man inspelningsappar på mobilen eller på datorn med Logic och sånt. Jag har liksom Garage Band på min mobil så jag kan bara koppla upp min gitarr dit. Det finns så mycket bra med teknologi som verkligen tillåter dig att göra musik när som helst du känner dig kreativ.

Ni spelade in låtarna i Los Angeles. Känner du att omgivningen på något sätt påverkade soundet?

– Nej. Men det var fint där, och det var väldigt trevligt att kunna vara i den studion som vi spelade in i. Stället kallas Music Friend i Eagle Rock och den låg i trädgården bakom teknikerns hus, så det var väldigt hemtrevligt. Studion hade även fönster, vilket är ovanligt – oftast spelar man in i mörket eftersom fönster inte är bra för ljudet. Men studion här var fantastisk. Vi kunde hänga och chilla i trädgården och kände oss hemma där, vilket var en skön omväxling.

Efter att skivan var klar spelade bandet en rad intima shower i USA och i Storbritannien – också en rätt stor omväxling i jämförelse med de gigantiska festivalscener de har stått på. Jag frågar om vad de uppskattar mest, när det är gigantiskt som Pyramidscenen på Glastonbury eller litet och mysigt.

– Det är verkligen två olika saker. Pyramidscenen var helt otrolig, om inte en aningen bisarr. Du går ut där med ett frågetecken över huvudet och undrar i fall du klarar av det eller inte. Men det är också något fantastiskt med att gå in i en liten lokal full av människor som du vet är på din sida och som du vet att du kommer ha det skönt med på en gång. Där vet du hur lokalen fungerar och där vet du hur publiken reagerar. De är båda väldigt olika. Vi gjorde en månad i USA och några veckor i Storbritannien med småshower, där vi bara spelade för hundra eller tvåhundra människor per kväll. Det var så härligt att göra det. Där kunde du helt släppa loss, verkligen.

Känner du att du kan känna av publiken bättre där?

– Ja. På vissa sätt kan det också vara läskigare att se publiken så nära och vara i en liten lokal. De står mitt framför dig, och du kan inte gömma dig någonstans.

Har ni som band några fler mål som ni vill nå?

– Vi vill mest fortsätta göra bra musik. Vi vill komma till en nivå i Storbritannien eller någon annanstans i världen där vi headlinar några små festivaler och sedan kanske några större. Att headlina helt enkelt.

Jag tänker att det är ett väldigt rimligt mål för er.

– Att headlina Glastonbury?

Lätt, någon dag!

– Tack, jag hoppas det. Jag tror inte att vi kommer att göra det, men jag hoppas.

Bortsett från scenerna på festivalerna har Wolf Alice även varit aktiva i den politiska scenen i England. Under tiden som kampanjerna för landets omval pågick lade bandet upp flera uppmaningar till sina fans på hemmaplan att registrera sig för att rösta och stötta Labour-kandidaten Jeremy Corbyn som motsatte Theresa May. De var även med på ett flertal demonstrationer och spelade för stöd till Labour-partiet. Gitarristen förklarar dock att detta är en annan sida av bandet, separerad från den musikaliska.

– Det är svårt. Jag tror att sångerna på det här albumet kommer från väldigt personliga ställen hos oss, snarare än större och bredare politiska teman. Vi är väldigt lyckligt lottade på det sättet egentligen, att alla vi fyra i bandet delar en väldigt liknande sorts världsuppfattning. Jag tror inte att så många andra band har det så. Vi kände alla väldigt tydligt för det som försiggick i valet. Vi tyckte alla att Jeremy Corbyn var framtiden, även om han i slutändan inte vann. Han representerade människor som vanligtvis inte är inkluderade i samhället och han såg för deras bästa. Och vi kände det här så starkt att vi ville göra vår del för att stötta honom.

Känner du att den här medvetenheten hänger ihop med att vara en artist nuförtiden?

– Nja, eller det är väl mest att allt är politik nuförtiden, visst? Jag menar allt som vi gör. Bara att vara en del av samhället är en politisk ställning och att skriva låtar är att ta en politisk ställning. Även om det inte är Bob Dylan eller Rage Against the Machine och sånt har allt ett politiskt ställningstagande. Jag skulle vilja att fler artister, eller egentligen skulle jag vilja att fler människor blev mer politiskt medvetna. Det är ett stort problem i Storbritannien, jag vet inte hur det är med er därborta, men här har vi en politisk klass som enbart utgörs av rika, 50-nånting gamla, vita män. Och det väcker alla sorters frågor om representation och faktumet att vårt land styrs av en väldigt liten del av befolkningen som är vita rika män. Så för att kunna ändra på det tror jag att alla behöver engagera sig politiskt, för det kommer alltid finnas en barriär där om inte människor bestämmer sig för att de inte längre vill att den där barriären ska existera.

Det låter logiskt. Själv hoppas jag att det kommer att ändras med kommande generationer.

– Ja. Själv är jag inte ett stort fan av internet, men jag tror att det tar saker till en ny nivå. Speciellt under valet när information som tidigare varit gömd kom ut till allmänheten. När folk förstår att de här gamla mediaföretagen är extremt partiska angående politiken.

Jag är dock alltid lite orolig för att folk låter det här stanna på nätet. I stället för att faktiskt gå på demonstrationer och ändra på saker fysiskt.

– Jag vet, det är en intressant poäng. Jag tror att det är lätt att skriva något på nätet, men att sedan fullfölja det är, precis som du säger, en annan sak. Så därför var det viktigt för oss att i den aspekten faktiskt spela för Labour-partiet och göra den fysiska delen av det, i stället för att bara skriva om saker på internet. Jag menar, det är också bra, men som du säger är det inte en faktisk handling.

Som första singel inför skivan släpptes Yuk Foo och många blev tagna av den aggressiva låten. Det är punkigare är Wolf Alice någonsin låtit och kanske inte helt vad som förväntades. Här sjunger Ellie bland annat ”And now I’m fucked, and that fucks you too / So fuck the world, and you, and you and you” i en av årets både argaste och härligaste känslouttömningar. Efter denna bomb kom kärlekssagan Don’t Delete the Kisses som för att mjuka till oss och jag undrar om de här två låtarna representerar stadiet som världen befinner sig i just nu.

– Jag kanske inte skulle beskriva det så bokstavligt, men givetvis är kärlek fantastiskt. Vem behöver inte kärlek? Det är vad som får jorden att snurra. Men jag tycker att Yuk Foo är väldigt intressant, för även i sin kontext och med musik så tycker folk att den är väldigt konfronterande. De tycker att Yuk Foo är konfliktsökande och det är egentligen exakt vad låten är menad att vara. Det är bokstavligen en reflektion över hur det är att vara arg. Hur det känns att vara arg, och för oss, låter det en hel del som Yuk Foo. Och varför inte? Du är tillåten att vara arg. Jag tror att ilska är bra, det följs ju oftast av något bättre, inte sant?

Med singlarna som har släppts bevisar Wolf Alice att de är kvar i världen för att stanna, arga eller inte. Förhoppningsvis tar Visions of a Life dem till högre höjder än tidigare – det är ett fantastiskt verk som kvartetten har närt vid sin barm. Jag undrar slutligen om allt det här var något som Joff och Ellie hade i tankarna när de ursprungligen startade gruppen.

– Jag menar, vi hade ju tagit det, så klart att vi hade, om någon hade erbjudit oss det här. Jag tror att det alltid fanns en slags medvetenhet om att vi var bra, även om ingen annan kunde se det alldeles vid starten. Ellie är en fantastisk låtskrivare, du måste hålla för öronen för att inte förstå hur bra hon är. Så jag tror att vi alltid visste att vi hade något och det är detta som vi bara har fortsatt med att göra.