Wolfmother
Göteborg, 31/8 – 2016

Än idag är det okänt vem som ursprungligen kom på uttrycket ”if it ain’t broke, don’t fix it”, men om någon påstod att det var Wolfmothers frontperson Andrew Stockdale som myntade det skulle få bli överraskade. För varför skriva nya dundrande hits att öppna ens spelningar med, när en best som Dimension fortfarande funkar precis lika bra som introlåt tio år efter att den kom? Eller varför ens spela fler än tre låtar ifrån sin splitternya skiva, när man kan spela nästan hela första albumet i sin helhet om den är solklart bäst? Att ständigt försöka toppa succélåtar som Woman och Joker and the Thief lär vara ett slitsamt jobb för Stockdale – och under spelningen märktes det tydligt på honom. Det är inte med större glädje som han river av samtida rockklassiker, som han nästan ser ut att ha tröttnat på totalt.

Däremot stoppar det inte honom från att demonstrera samtliga moves ifrån rock’n’roll-handboken. Stockdale går fram till stängslet och highfivar en överförfriskad person mitt under ett solo, låtsas att hans gitarr är hans kön, spelar på en dubbelhalsad gitarr, härmar Angus Young, snor någons keps och bär den i en kort stund för att vara lite småbusig – allt detta inom loppet av tio minuter. När detta kombineras med hat-tricket Dimension, New Moon Rising och Woman är det svårt att inte bli tagen av bandets förmåga att skriva rock i klass med de 70-talsband de håller så kära, men Stockdales orimligt klena gitarrljud (trots att han hade sex stycken förstärkare i ryggen) och trummisens underliga förmåga att spela superintensivt men samtidigt att ha ett långsammare tempo än låtarnas studioversion blir käppar i de egna hjulen.

Medan det bjuds på nytt och välskrivet material i form av Victorious och The Love That You Give varvat med första skivans Love Train och Colossal börjar repertoaren av fräsiga scenrörelser sina och bandet känns allt mer slappa ju längre in i kvällen de kommer – men som de rutinerade rockstjärnor de är lyckas de alltid hitta rätt timing för att klämma in ett spexigt hopp eller ett allsångsparti för att aldrig riktigt lämna oss understimulerade. Som att Wolfmother noggrant kalkylerat hur en publik underhålls med minsta möjliga ansträngning. Med en sådan otrolig scenkontroll och rutin känns det som att potentialen för en explosiv och oförglömlig spelning ligger och ruvar djupt inom medlemmarna, men att något står i vägen. För när bandet kommer ut en sista gång och släpper lös Joker and the Thief som en atombomb av energi över publiken finns det ändå massvis med magi att beskåda hos bandet. Kanske det ultimata praktexemplet av en dålig dag på jobbet.