Traditionell black metal har sitt ursprung i Norge och handlar oftast om ond bråd död, satan och iskyla. Själva musiken består vanligtvis av intensiva tvåtaktstrummor, hårt distade gitarriff i helvetesmoll och plågade skrik. Men på senare år har det också växt fram en internationell black metal-scen som frångår många av genrens konventioner, och jag skulle vilja hävda att Wolves in the Throne Room kan räknas dit. De kanske inte får genrens riktiga purister att skrika i protest på samma sätt som till exempel bandet Deafheaven, som använder black metal-ingredienser för att göra storslagen post-rock, men Wolves företräder ändå en del av den kontemporära black metal-scenen som hjälpt till att introducera den helvetiska musiken till en bredare publik. Detta genom att inkorporera mer traditionella rockarrangemang, (stundtals) rena vocals och atmosfäriska passager i sitt karga och oförsonliga sound.
Det sistnämnda, alltså ambient-influenserna, har tagit över Wolves in the Throne Rooms nya album Celestite helt och hållet. Kärnan i bandets musik är det enda som är oförändrat, i alla fall på någon slags konceptuell nivå, och i övrigt så har Wolves gjort om sitt upplägg ifrån grunden. Inga trummor. Inga vocals. En stor mångfald svävande syntar och ett fåtal drone-inspirerade gitarrer är allt som finns kvar.
Nu är ju knappast Wolves in the Throne Room det första black metal-bandet att börja göra ambientmusik, utan det verkar snarare finnas en naturlig koppling mellan genrerna: det atmosfäriska bandet Wardruna växte fram ur black metal-scenen, och även Burzum har till stor del ägnat sig åt ambient på sistone. Men där de flesta av dessa utflykter gått hand i hand med influenser från nordisk folkmusik (influenser som Wolves in the Throne Room helt saknar) så är Celestite ett album som har betydligt mer gemensamt med 80-talets dark ambient-våg; jag tänker på album som Brian Enos fantastiska Ambient 4: On Land, eller varför inte andra hälften av David Bowies Low.
Albumet öppnar med Turning Ever Towards the Sun, ett musikstycke som sveper in likt en dimma av iskristaller, men som sedan börjar lunka framåt i takt till en mekanisk basgång, för att slutligen upplösas i oroliga och lätt dissonanta harmonier av syntar. Skivan fortsätter med Initiation at Neudeg Alm, som med sin kärna av mörkt gitarrfuzz gör att jag för mitt inre öga föreställer mig ett svart hål som öppnar sig över en stilla sjö mitt i natten. Bridge of Leaves leder oss in i vackra Celestite Mirror, vars skimrande ljudlandskap känns lika vidsträckt och öppet som ett himlavalv fullt av stjärnor. Albumet rundas sedan av med Sleeping Golden Storm, en försiktig konstruktion av syntljud som sakta bygger upp och plockar isär sig själva under drygt nio minuter innan Celestite slutligen tystnar.
Det här är musik som är otroligt subtil, men det är också musik som är otroligt känslosam. Det som skiljer bra ambientmusik från en Absolute Relax-skiva är att den inte är tänkt att fungera som någon slags jävla terapeutisk bakgrundsmusik. Det är musik som kräver din fulla uppmärksamhet och kanske en del tålamod, men som också har ett belönande känslomässigt djup. I slutändan spelar genredefinitionen såklart mindre roll: black metal eller ambient, frijazz eller hip-hop, vilket fack vi än placerar in musiken i så är Celestite ett passionerat album som vågar ta risker, vägrar kompromissa och som inte förlitar sig på våra förväntningar, utan tvärtom förväntar sig att vi som lyssnare ska våga omfamna nya saker. Det ska Wolves in the Throne Room ha respekt för.