Brooklyn-bandet Woods och deras skivbolag Woodsist, som drivs av sångaren/gitarristen Jeremy Earl, har de senaste åren varit något av en ledare inom Brooklyns indiescen, och även den amerikanska i allmänhet. Woods själva har släppt ett flertal tongivande skivor och Woodsist har släppt material från bland andra Real Estate, Kurt Vile, Sun Araw och White Fence. Nu är Woods tillbaka med sin sjunde skiva Bend Beyond och har skruvat upp sjuttiotalsinfluenserna utan att på något sätt förlora sin identitet.
Woods musik har sedan starten i grunden varit gitarrbaserad lo-fi singer-songwriter, dock med klart experimentella tendenser. På Bend Beyond fortsätter bandet sin resa mot mer klara territorier och tar avstamp i 1960- och 70-talets Laurel Canyon-scen i Kalifornien och dess countryrock-sound. Samtidigt finns lo-fi tendenserna från deras tidiga skivor kvar i kompositionen men i slutproduktens ljudbild har de fått ge plats åt ett klarare och varmare sound, som passar mycket väl med Laurel Canyon-influenserna. Woods går dock aldrig över gränsen till Eagles countryrockspop utan håller sig i de smutsigare och djupare områden som Neil Young länge arbetade i.
Speciellt tydliga är influenserna i singeln Cali In A Cup som förutom referensen i titeln även låter som en förlorad akustisk Neil Young-låt, framförd i Brooklyn under 2000-talet förstås. Trots att det ofta är lätt att hitta klara referenspunkter för Bend Beyond är det alltid lika tydligt att det är just en skiva av Woods vi lyssnar på, och då inte bara på grund av Jeremy Earl säregna röst utan låtskrivandet har en alldeles unik ton som bara just Woods innehar.
Skivans styrka ligger just i att Woods egna identitet alltid är närvarande men att man använder både nya och gamla influenser för att utvidga och experimentera sitt sound, utan att förlora kärnan. Till skillnad från förra årets Sun And Shade har Bend Beyond än mycket hög lägstanivå, istället för att blanda fantastiska låtar med onödiga utsvävningar. På Bend Beyond finner vi istället ett koncentrerat och inspirerat Woods och slutresultatet är bandets bästa skiva sedan Songs Of Shame, och kanske till och med deras bästa skiva hittills.