xxyyxx och Giraffage får kämpa mot svåra förhållanden
Warning: Undefined array key 1 in /customers/b/3/5/festivalrykten.se/httpd.www/wp-content/themes/svk-festivalrykten/single.php on line 65

Giraffage + xxyyxx

Röda Sten, Göteborg

Betyg: 6/10

Vi går genom årets första riktigt äckliga höstkväll för att ta oss till Röda Sten. Regnet kommer med precis en sån frekvens att det känns irriterande varje gång man träffas, det öser inte ned, det mer tjatigt petar på en. Precis vid vattnet tornar lokalen upp sig som en övergiven stuga i skogen som man störtar in i för att värma sig.

Men det är problematiskt att värma sig på Röda Sten ikväll, vars besökare fungerar som mobila kylklampar. Glädjen som uppstår när man märker att klubben inte är i närheten av övergiven – vilket på förhand är enkelt att anta i en stad som Göteborg när det gäller kvällens typ av musik – övergår snart i en smått obekväm känsla över samma faktum.

xxyyxx och Giraffage, två av Amerikas senaste stjärnskott inom den elektroniska sfären, gör under sina respektive entimmessets allt i sin makt för att ändra på det här – men det går sådär. Hipstereliten skapar små ölgrupperingar på dansgolvet och få verkar nämnvärt intresserade. Men det är klart, man kan ju aldrig prata för mycket om Acnes senaste kollektion eller få nog av att diskutera huruvida det är ok att betrakta sitt barn som en accessoar eller inte. Under Giraffages framträdande, där den 21-åriga Charlie Yin väver drömska popnät av sin upphackade electronica, fungerar det åtminstone bra. Yin tillsammans med sidekick bjuder på ett ytterst homogent och intensivt set och när låtar som Luv och Visible spelas kan stämningen nästan beskrivas som upprymd. Bredvid står xxyyxx och diggar (ska han göra det på alla spelningar under hela turnén? Det är en lång turné).

Marcel Everett, mannen bakom den infantila pseudonymen, är nämligen bara 16 år gammal. Trots det är han på god väg att ta över världen med sin mycket utstickande version av r’n’b och elektronisk musik. Med minimalistiska beats och ett tempo som känns utomvärldsligt i sin slöhet har han på extremt kort tid skapat sig en bred fanbase inom en smal genre. Den självbetitlade andragiven, genombrottet, kom tidigare i år.

När klockan har slagit 01:00 och det är Everetts tur verkar publiken dock ha tappat koncentrationen. Ju längre spelningen lider, ju fler flyttar fokus från scen till sitt sällskap bredvid. Och här märks det faktiskt att xxyyxx inte hunnit samla på sig vidare mycket erfarenhet. Han klagar frustrerat till sin sidekick på ljudet under tiden de framför låtarna, slår flera gånger ut med armarna då ingen hjälp ges och ger inte sken av att ha speciellt kul där uppe. Det smittar förstås av sig. Att Everett dessutom gjort valet att speeda upp alla sina låtar live gör att han tappar mycket av den hypnotiserande känsla som gör honom närmast unik på skiva. Det går att förstå att en artist vill anpassa sin musik till en mer dansant klubbversion när den spelar ute, men i det här sammanhanget – när större delen av publiken inte är alltför villig att röra på sig – blir det endast en negativ förändring.

Det här är två unga män som med all säkerhet kommer att fortsätta sätta sina avtryck i musikvärlden ett långt tag framöver – de har både åldern och talangen på sin sida – men på Röda Sten visar åtminstone en av dem att han har en del att lära trots att han kommit längst av dem båda. Att tvingas tampas med situationer som den de upplevde igår kväll är ju ibland tyvärr en del av jobbet.

Foto: Erik Kirtley