Lilla scenen
Yaeji
Gården, 5/6 – 2019
Publicerad: 6 juni 2019 av
Freja Wehrling
Senaste gången som Yaeji besökte Göteborg spelade hon inför en full (både i mängd och alkoholintag) Dungenpublik på Way Out West. Det är svårt att slå den guldiga scenen i Slottsskogen, speciellt inför den till en början relativt sparsmakade skaran som befinner sig på Gården, men den koreansk-amerikanska artisten gör sitt bästa.
Tonerna av den alltid lika dansvänliga Feel It Out böljar ut över gräsmattan, och festivalbesökarna som tidigare trängts i ölområdet intar sina platser under Yaejis beats. Medan hon föregående år stått bakom dj-båset tillåter scenen som artisten nu befinner sig på ett mer traditionellt musiknummer och hon spenderar mer tid med att ömsom dansa och ömsom rappa. Hon utstrålar både en fantastisk coolhet och pepp, två kvaliteter som det annars råder brist på under festivalen, och det känns som att Yaeji är den första som på riktigt får igång festen.
-
Det kanske är det här som funkar på Göteborgsfestivaler. Medan både Pond och Cautious Clay som spelade tidigare hade minimumnivåer på sina publiker är Yaeji den enda som lyckas fånga festivalbesökare utan att nödvändigtvis vara en headliner. Och det är förståeligt. after thats hårda beat fungerar som återkommande adrenalininjektioner och det är nästintill omöjligt att hålla sig stilla. Musikern har dock publiken i sin hand oavsett om det är hårda technoslingor eller lugnare syntar som rör sig från scenen – något som den drömska feelings change illustrerar. Här låter hon som landsfränden Aseul med sin melankoliska syntpop, även om Yaejis sparsmakenhet gör henne något vassare på festivalscenen.
-
Ett genomgående tema hos korean-amerikanskans musik är den totala anarkin mot allt vad genrer heter. Hon rör sig konstant mellan hiphop, techno och sovrumspop, men alltid med samma dansanta beats. drink i’m sippin on är kanske det bästa exemplet på detta och inte bara genrer – utan också språkbarriärer – övervinns när majoriteten av publiken sjunger med till ”그게아니야” (”That’s not it”).
Både när Yaeji själv sjunger och när beatsen tuggar på av sig själva befinner sig massan framför scenen i ett glädjerus. När raingurl till sist dimper ner från högtalarna når konserten sin höjdpunkt och hör och häpna – Göteborgspubliken dansar faktiskt. Det är svårt att se hur någon annan än personen som står på scenen hade kunnat få detta att hända och det är inte helt omöjligt att Yaeji är en dansgud. Allt under spelningen pekar faktiskt åt det hållet.