Konstkollektivet Yamantaka // Sonic Titan arbetade förra året fram en musikformula som överskred såväl kultur- som nationsgränser. Man såg sitt asiatiska ursprung som en stor inspirationskälla och kombinerade det med såväl kanadensiska som europeiska influenser. Att genrebestämma deras verk är svårare sagt än gjort. Bandet döpte det själva till ”noh wave” – en sömlös mix av j-, prog- och psykedelisk rock. Resultatet var ett hyllat debutalbum som slog sig in på nomineringslistan till kanadensiska Polaris Music Prize (som i slutändan vanns av Godspeed You! Black Emperor). Månaderna efteråt har de ägnat sig åt konstprojekt och skapat sin egen opera med debutalbumet som grundmaterial. På uppföljaren har gruppen inlett en resa där man med samma skyhöga ambitionsnivå som tidigare utmanar normer, historia och vad modern musik faktiskt kan vara. I jämförelse med gruppens tidigare material har man här försökt konkretisera sitt sound och få fram en tydligare helhet.
Som helhet är UZU ett fläckfritt album. Tematiken är jämn som ett snötäcke och det är svårt att inte föreställa sig karaktären ”Uzus” resa över ett kargt och mörkt hav. Instrumentalt flyter plattan in och ut ur pianoballader, gongtrummor och stenhårda progriff som om de var skapta för varandra redan från början. UZU är inte ett konceptalbum, men det utspelar sig som ett.
Pianoballaden Atalanta skulle kunna vara skapt av vem som helst, var som helst. …när Kato Attwoods sopranröst plötsligt vänder upp och ner på omständigheterna och osökt för lyssnaren in i Whalesong. Det är här Yamantaka // Sonic Titan är som bäst. När de får bära upp något som är melodramatiskt och annorlunda och ta det till dess absoluta spets. Skillnaden mellan UZU och YT // ST är att jag mycket snabbare tröttnar på den förstnämnda titeln. På den här skivan har man hittat sitt sound och det är något den här gruppen absolut inte fick göra. I all sin bisarra härlighet blir det konventionellt i kontexten och man överraskar inte som man gjorde på debutskivan. Många gånger är det ganska tråkiga prog-riff med samples från valfri naturljuddatabas. Tillsammans med Attwoods unikt distade stämma är det unikt. Det är bra. Men det vittnar inte längre om den storhet det här bandet visade gång på gång förra året.
Bring Me The Hand of Bloody Benzaiten, ett 3 minuter långt ritualtrumspår som skulle få Niclas Wahlgrens Kannibalkocken att lägga benen på ryggen, blir någon form av musikaliskt förkroppsligande av detta. UZU är på många sätt en lyckad uppföljare och jag är övertygad om att grundarna Alaska B och Kato Attwood fått se sin vision – sin världsomsegling – fulländad, men av samma anledning som alla vet vem Christopher Columbus är, och så få vet vem Giovanni Caboto är, bleknar UZU mot sin föregångare.
Det är helt enkelt inte lika imponerande när man gör något för andra gången.