Yamon Yamon

För 23 år sedan skapade bröderna Mike och Tim Kinsella ett band i Chicago tillsammans med sina två polare Sam Zurick och Victor Villarreal. Mycket med dem kändes vid första anblicken som ett punkband som spelade hellre än bra, men det här var annorlunda. De liknade en gemensam orkan, skriksjöng trasigt men hade hela tiden perfekt koll på sina instrument och vad de gjorde med dem. De var Cap’n Jazz och de fick snart ett kultfölje i Chicagoområdet utan att ännu ha släppt en enda skiva.

1994 kom den till slut. De höll det enkelt och döpte fullängdaren till Burritos, Inspiration Point, Fork Balloon Sports, Cards In The Spokes, Automatic Biographies, Kites, Kung Fu, Trophies, Banana Peels We’ve Slipped On and Egg Shells We’ve Tippy Toed Over.

Shmap’n Scmazz som albumet ofta fått till förkortande smeknamn är på ett sätt kärnan för den Midwestscen som bröderna Kinsella sedan byggde upp med sina bara händer genom flera nya projekt (American Football, Owen, Owls, Joan of Arc). 90-talet innebar en revival för den bespottade emoscen som stöpts ur 80-talets hardcore och Mike och Tim Kinsella gjorde musik av detta slag ur ett nytt perspektiv. Istället för att – likt till exempel underbara Mineral – skapa skramlande musik som inte ens den mest liberala modern skulle vilja att du lyssnade på inkorporerade de en sträng av indiebandens strukturer och tempo. De gjorde – och gör, fortfarande – matematiskt uttänkt rock som ändå dröp av känslor.

Och ofta med en farligt närvarande nostalgi. Även om det inte alltid sades rakt ut. Som en biltripp till ingen vet vart precis när den första kompisen har fått körkort. I allt det som bröderna Kinsella spelade in på 90-talet finns den röda känslotråden som löper rakt genom deras dåvarande diskografi.

Så sätter man sig i bilen och lämnar Chicago bakom sig, likt Mike Kinsella lämnar tjejen han sjunger om i American Footballs The Summer Ends. Man åker och åker men inser att man måste dumpa bilen på en jävla flygplatsparkering för det går inte att komma längre utan att lämna marken. Man sitter några timmar i en plåtlåda på 10 000 meters höjd, man landar i London, man lyfter igen, man landar en gång till och man är i vårt hemlands huvudstad, man är i Stockholm.

Året är 2010 och Yamon Yamon har i det tysta precis gjort en skiva som är Chicago 1999. Bandet grundades tydligen på en folkhögskola utanför Uppsala i början av 2000-talet och det kan nog stämma; det gör det till en reell möjlighet att de växte upp i Chicago och gick på klubbspelningar från barnsben.

Jag förstår om det ter sig konstigt att ägna en halv text om ett band man vill uppmärksamma till att dra paralleller till andra band och en scen som de flesta ändå inte har hört sedan innan. Men det är alldeles för intressant för att inte belysas – ett sound i princip helt centrerat till en mycket liten yta, som efterapats av få – som plötsligt ett femtontal år senare dyker upp i ens egna hemtrakter. Men debuten This Wilderlessness är självklart inte en ren efterapning utan egna uttryck. Istället känns den så här i efterhand som ett 00-talets oupptäckta svenska mästerverk.

Yamon Yamons mathrock väger inte många gram. Lätta, lätta trummor. Som utklippta ur postrockpionjärerna Tortoise ljudbild och inklistrade i en långt mer tempofylld tavla. Och på det en vokalist som skräddarsytts ihop med fjäderlätta, studsande bas- och gitarrslingor. Tillsammans låter de fyra elementen just så rastlöst nostalgiskt som man någonsin kunnat önska sig. Till exempel Alonso. No Depression. The Darker Place. Och b-sidan You Are So Clothes To My Heart.

Det är hemskt orättvist att se att de i skrivande stund har 99 Facebookfans och inte en sekunds mediautrymme. Eller, att de inte cirkulerar i tidningar och tv för tillfället är inte så konstigt, de jobbar på sin andra fullängdare för tillfället och har inte gjort mycket musikaliskt väsen ifrån sig på ett tag. Men de har aldrig blivit vidare uppmärksammade utanför bloggosfären. Okej, de fick nån hjärnblödning till recension i en dagstidning som förkastade Chicagoscenliknelsen och istället jämförde dem med shoegazebandet Ride. Får de inte något lite mer värdigt i samband med nästa skivsläpp ger jag fan upp och självdör.

Lyssna på Yamon Yamon här.