Yann Tiersen
Debaser Medis, 29/9 – 2014

Det är inför en lyhörd och förväntansfull publik som Yann Tiersen framför sina kompositioner tillsammans med fyra andra musiker på Debaser Medis scen. Överhuvudtaget så känns det som ett märkligt val av lokal för Tiersens svårmod, jag skulle nog hellre velat sitta ner och låta musiken skölja över mig på Södra Teatern eller kanske Cirkus. Men nåväl.

Musikstyckena som framförs är ofta sparsmakade och minimalistiska, de känns ibland som omsorgsfullt uppbyggda modeller i miniatyr. Det fungerar väl i många fall, men ofta blir det tyvärr tämligen frustrerande; när Tiersen är som sämst så är det som att lyssna på dålig post-rock. Just när jag vill att musiken ska lyfta och få utlopp genom ett crescendo så tar den istället abrupt slut, för att följas av ännu en låt strukturerad på precis samma sätt. Det blir ganska uppstyckat och känns lite som att äta en trerätters middag beståendes av endast förrätter.

Men tack och lov så blir det andra bullar under den senare delen av konserten, när fokus förflyttas alltmer till nya albumet ∞. Låtarna är längre och flyter in och ut ur varandra på ett tillfredsställande sätt, det märks också att de instrument som står på scenen ikväll valts ut med dessa musikstycken i åtanke. Med andra ord så känns de här delarna av konserten långt mer naturliga än när bandet framför enskilda stycken utan sammanhang eller koppling till varandra, och Tiersen bygger musikaliska slott istället för att pilla med småskaliga modeller.

Blott en låt från det berömda och älskade Amelie från Montmartre-soundtracket framförs, vilket är både synd och inte synd: Yann Tiersen är som artist så mycket mer än bara den skivan, och framförallt så tycker jag att de lummiga och storslagna rockkompositionerna från album som Dust Lane är mer intressanta när det nu ändå står fem kompetenta musiker på scen.

Allt som allt så lämnar konserten en väldigt fin eftersmak och påminner mig om att hösten definitivt förbättras av en dos franskt vemod.