”Alla är väl lite konflikträdda också. Vi är vänner sedan barnsben, därför säger man inte alltid vad man tycker medan man repar. Vi vill fortsätta vara kompisar”, säger YASTs basist Niklas Wennerstrand till Sydsvenskan i en intervju om deras nya skiva. Jag tycker om det citatet, jag hade nog tänkt likadant om jag hade haft ett band med några av mina vänner, men avsaknaden av friktion blir samtidigt väldigt tydlig på kvintettens uppföljare till en av 2013 års stora svenska indieöverraskningar, deras självbetitlade debutalbum. När vi placerade den Malmö-baserade konstellationen på vår årslista det året (precis före Yo La Tengo, konstaterade bandet skämtsamt då) motiverades det genom att peka på deras stadiga popmelodier och de avskalade känslorna som var så enkla att sortera ut. My Dreams Did Finally Come True låter mer som att The War On Drugs somnat bakom ratten på någon av sina bilfärder genom USA:s ökenlandskap.
Kanske är det inbillning men tanken hade slagit mig redan innan jag läste den där intervjun; det här låter som ett band som kommer för bra överens, som dessutom har lite fått för mycket fickpengar att jobba med för att kunna ta ett passande produktionsbeslut. Den varma, sympatiska och avskalade stämningen som präglade melodiösa hits som Stupid, YAST och Strangelife för ett par år sedan är utbytt mot en tyngre, lunkande monotoni som långa stunder verkar sakna mål.
Singlarna When You’re Around (den finaste inhemska låten om att må bra när man befinner sig nära någon annan sedan Air France stegade bort från rampljuset med sitt sista dansstycke) och den välbalanserat drivna Together Forever (det outrot!) lovade på förhand så gott men känns med facit i hand som de minnesvärda höjdpunkterna på My Dreams Did Finally Come True. Tillsammans med Summertime, där de låter som Christopher Owens med band som sprungit runt och skuttat på en äng en hel sommar, men eftersom den kommer efter Sandviken befinner man sig som lyssnare i dvala då (bara för att man har en tråkig hemstad behöver ju inte hyllningslåten eftersträva samma håglöshet).
Jag skulle nog egentligen definiera mig som en person som är väldigt positivt inställd till YAST. Jag gillar att de inte vågar prata med banden de supportar, att de svarar ”Morsaaaan käft” i sitt kommentarsfält på Facebook och att de väver in sin pop i oljud som sparkar bakut. De är roliga underdogs som inte tar sig själva på så stort allvar men som ändå ibland lyckas göra musik som känns lika delar seriös och uppsluppen. Men My Dreams Did Finally Come True känns ofta varken eller – den gör anspråk på att närma sig sina amerikanska idoler från framför allt 90-talet men blir mest baktung. Att en skiva som har en romantisk förstasingel som When You’re Around sammanfattningsvis framstår som känslosval känns både oväntat och onödigt.