Yeah Yeah Yeahs
Coachella 19/4-2013

Jag minns mycket väl hur Karen O och hennes besättning kramade ur precis allt hösten 2009. Det fanns inte så mycket som en droppe kvar efter de där 90 minuterna som fick London att explodera. Och att de fortfarande lyser med sin frånvaro på svensk mark är för mig enbart ett enda stort frågetecken. Fyra år senare, i öknen och på amerikansk mark gör de förmodligen något ännu större som hade varit fullkomligt omöjligt utan bandets senaste fullängdare, Mosquito.

Den här kvällen är det Zero som dånar ut med palmer och berg i ryggen. Det är en massiv slägga som redan där förför en smått lyrisk publik. Och det är tydligt hur Yeah Yeah Yeahs förblir det enda bandet som representerar den punkiga indierockscen som sprudlade på New Yorks-gator i början av 00-talet. Mer än 10 år senare är de relativt ensamma. The Strokes må spotta ur sig en hel del praliner fortfarande, men inte mycket som representerar bandets rötter även om senaste Comedown Machine bör ses som en eftersläng.

Jag har alltid beundrat Yeah Yeah Yeahs för deras våghalsiga uttryck och igår fanns inga gränser av galenhet. Det fullkomligen lyser i ögonen på Karen O när hon studsar runt på scenen i gul kostym. Hon håller stadigt i taktpinnen som förför den stora massan, likt en dirigent slungar hon ut sitt hjärta åt höger och vänster. Och det slår mig att jag aldrig sett artister njuta så mycket av att stå på scen som just där och då. Karen O är i himlen och så är vi. Hon skrattar, ler och tar ifrån tårna. Hon ger oss allt hon har och vi bara tar. Men det är inte direkt någon hemlighet att bandet har starka band till just Coachella.

För band som Yeah Yeah Yeahs är 50 minuter relativt knapert med tid, nästan som en Greatest Hits-samling från Statoil.  Men det blir betydligt mer än dammiga pärlor. Självklara stunder som Maps och Gold Lion ger publiken ett enormt frosseri. Lite otippat är det massiva Sacrilege som stjäl den stora showen. Dess lugna partier vävs samman med den repetitiva körstämman och lägger sig likt ett mantra över Coachellanatten som bara är ett stenkast bort.

Att bandet avslutar med Heads Will Roll speglar spelningen rakt igenom. Det är knivskarp rock, bland de bättre av sin tid, utan gränser.