Londons senaste radioplåga är tre pojkar med en förkärlek till svulstiga refränger som kallar sig för Years & Years. Med en uttalad beundran för artister som Radiohead och Jai Paul och en karriär som inleddes på det franska bolaget Kitsuné, som tidigare satt igång spännande karriärer för band som Hot Chip, Digitalism och Two Door Cinema Club, fanns det en kort period då de såg ut att vara på väg mot något intressant. Men sedan gjorde de en helomvändning, bytte bolag och satte blicken så fokuserad på hitlistans topplats att de glömde något viktigt på vägen. Men till toppen nådde de i alla fall fort.
Debutalbumet Communion har en inledning som inte är särskilt talande för resten av plattan. Första låten Foundation är den enda där bandet inte brer på med breda penseldrag för glatta livet, utan gör en effektfull uppbyggning till skriket “I don’t really wanna be fine”, albumets finaste stund. Nästföljande låtar är inte heller så dumma, i synnerhet Take Shelter som med snygga syntar är en studsig dansgolvslåt som för tankarna till Hot Chip. Men det är också ett band som Years & Years rimligtvis inte borde vilja att lyssnarna tänker på, för då är risken desto större att de upptäcker den brutala stöld som de gjort i sin största hitsingel King, där de bokstavligt talat lyft synten rakt från Hot Chips I Feel Better in i sin egen refräng och skamlöst låtsats som ingenting (jämför här med här). Den dåliga smaken i munnen tar allt fokus från en annars rätt okej poplåt.
Det är från skivans femte spår och framåt som det stora fallet sker, när syntpopdelarna får ta ett kliv tillbaka och ge plats åt Years & Years pinsamma R&B-imitationer. Frontpersonen Olly Alexander må på bild se ut som en tvättäkta twink, men när han på Worship försöker sig på att sjunga R&B har han lika lite sex appeal som ett nervöst rådjur. De rättar sig i ledet efter artister som The Weeknd och Banks, men låter så urvattnade att ingen smak alls finns kvar. Det är som klippt och skuret för att gå på rotation i bakgrunden på H&M och Primark, tillräckligt trevligt men också tillräckligt harmlöst för att inte ta fokus från nedsatta priser på t-shirts.
Communions absoluta lågvattenmärke är Eyes Shut, där bandet omdömeslöst slängt in alla idéer som fallit dem in. Ett stämningsfullt piano inleder låten, som kommer igång med lite knäppa-med-fingrarna-i-takt, har en melodi som hur man än vänder och vrider på den bara inte passar ihop med sig själv, och sedan går all-in med fioler, syntar och trummor. Det får mig osökt att tänka på när jag var liten och gång på gång gjorde misstaget att kombinera Kalles Kaviar-mackor med saft, två saker som jag älskade var för sig men som tillsammans ger en kräkframkallande smak.
Överlag är det tydligt att bandet vet hur de ska skriva catchy musik, men två förödande fel drabbar dem hårt. Dels bandets inställning till sin musik, som är så icke-provocerande att det blir provocerande, och dels de breda penseldragen, som gör att varje idé blir så osubtil att jag som lyssnare känner mig som att en försäljare försöker pracka på mig något jag inte vill ha.