Yo La Tengo
Stockholm, 14/11 – 2013

Det råder ingen tvekan om att Yo La Tengo har sin grej. Tre riktigt trevliga människor som när 90-talet tog slut fortsatte mala på med sina alltid bra album, lagom för att inte tappa fans och för att bygga upp en kult kring sig själva. Ett oklanderligt indierockband som dessutom skaffat sig ett imponerande rykte som liveakt. Det är lätt att förstå varför, de är charmiga på scenen och har en opretentiös inställning till att underhålla.

Problemet med ett begrepp som “dad rock” är att det uteslutande används utav tonåringar som säger det om musik som de inte är gamla nog för att förstå. Jag är rädd att så är fallet för mig i kväll, för jag har svårt att inte tycka att Yo La Tengo gör riktigt trevlig föräldrarock. De ser ut att vara tillfreds med livet, vilket jag i så fall glädjer mig åt och gratulerar dem till. Det är i sig inte en dålig förutsättning för att göra bra musik, men en som riskerar att göra det hela till mer av en kaffebjudning än något som släpper oss in på deras själar.

Kvällens konsert är uppdelad i två akter och den första är akustisk, lågmäld och försynt. Kemin mellan Georgia Hubley och Ira Kaplan är så som en kan förvänta sig från det gifta par som de är, och musiken är sådan att det blir lite klämkäckt att dansa till den. Det är fint men väldigt ovarierat, till skillnad från den bredd som de visar upp på platta. I pausen är jag orolig för att även andra akten ska vara akustisk, lågmäld och försynt, och att pausen endast är till för att bandet behöver sträcka på benen och fika lite. Men givetvis och som tur är är det inte så. När bandet kommer ut på scen igen är de raka motsatsen till hur de var tidigare: energiska, noisiga och entusiastiska. Bland låtarna märks fler hits, bland publiken märks fler som håller för öronen och värmen stiger på Debaser Medis. Yo La Tengo vet hur de ska skapa vacker noise, men tyvärr glider det stundtals över till att bara bli skränigt. I ett femton minuter långt jammande blir detta på många vis lika enformigt som konsertens första del, musiken står och stampar och publiken likaså.

Kontrasten mot den första akten är välkomnad när den väl sker, men tricket fungerar inte. Att ha en akustisk del och en elektrisk låter kul på pappret, men konserten hade tjänat på att vara mer jämnt fördelad i tempo och sound. Topparna är i kväll riktigt höga, i synnerhet när Kaplan går loss på gitarr och synth i vilda solon, men de håller inte hela vägen. Viljan finns där från såväl band som publik, och då blir det extra tråkigt att tänka på att det inte hade behövt vara så obalanserat som det är. Det som saknas mest är något så enkelt som en jämnare låtlista.