Att lyssna på Gumption är som att sväva i rymden tillsammans med ensamma meteoriter på väg för att utforska oändligheten. Albumet får en att känna sig så oändligt ensam, men tröstar också i vetskapen om att man inte är det. Your Friend är din vän och hon känner också såhär.
Tillsammans med producenten Nicolas Vernhes har Taryn Miller, som Your Friend egentligen heter, lyckats skapa en helhet med Gumption. Skivan är drömmande, utan sömmar och ett resultat av mycket ensamtid vilket sipprar igenom varenda låt. Vernhes har tidigare jobbat med både The War on Drugs och Deerhunter, något som lyser igenom produktionen. Samma distanserade ljudbild finns hos dem alla, men Your Friend tar den till ytterligare avlägsnare platser och leker med den lite till. Musiken från EP:n Jekyll/Hyde finns fortfarande delvis kvar, men de akustiska gitarrerna har nu blivit förvrängda och reverbade. På sina ställen förs tankarna till Youth Lagoons The Year of Hibernation, men trots att Gumption har likheter med det och mycket annan musik skapar Your Friend ändå ett eget universum där hon bestämmer.
Låtarna svävar ut ur högtalaren och studsar omkring i rummet, dröjer sig kvar. Desired Things är en av de mörkare alstren från skivan och med samma ständigt närvarande bräcklighet. Låtens intro drar långsamt igång och trummorna cirkulerar runt melodin i bakgrunden likt en planets rörelse runt solen. Gravitationskraften här består av Millers mjuka röst som sjunger ”I wanted to love solemnely”. Kanske att man nu kan förstå rymdens ensamhet.
Mycket på Gumption är just svävande, men i Come Back From It ökar tempot lite. En växlande trumloop omger låten och Millers röst skär igenom samtidigt som att de lägger sig tillrätta bland melodin. Gitarren är subtil under detta, men bidrar också till sångens gripande stämning. Med sin begrundande känsla hade Come Back From It passat väl som soundtrack i en rymdraket. Astronauten, alltså du som lyssnar skivan, kan titta ut från ventilen och se på jorden som blir till en liten ärta och filosofera kring mänskligheten och det flyktiga liv vi lever.
Och just flyktighet och kanske ännu mer ensamhet präglar Gumption, dock inte alltid till dess fördel. I en drömvärld hade man kunnat koncentrera låtarna till tätare versioner av sig själva eller expandera dem. För rymden är oändlig och kall, men den är också bombastisk och kraftfull. Det är inte Gumption. Men trots att albumet stundvis kan kännas för avlägset finns det också en viss skönhet i ensamheten.