Youth Lagoon
Debaser Medis 18/11-2013

Trevor Powers släppte i år sitt andra album Wondrous Bughouse, ett betydligt mer indierockigt, psykedeliskt Youth Lagoon än 2011s The Year of Hibernation. Det märks på Debaser ikväll och i Powers närvaro på scen.  I början är allt för högt, lite av ett slag i ansiktet, på gränsen till skrikigt. Som en hormonstinn tonåring i rebellfasen, som allt annat än försiktigt bryter sig loss från vad som förväntas av honom och vad han har varit.

Det finns höjdpunkter; som känslan i Mute, de korta stunder som inte verkar tillhöra låtar utan mer vara inövade jam, det ensamma pianot som utökas i Pelican Man, sättet han leker med ljuden och loopar på. Nästan hela spelningen igenom är det tyngre gitarrer, större trumljud, något som stundtals gör instrumenten och musiken större men som behöver vägas upp med något mjukare för att bära ända fram. Det märks verkligen att Powers ambition är större ljudbild, mer ansträngning för ett större ljud, något som är tydligt i Wondrous Bughouse kontra The Year of Hibernation. Han verkar ha fastnat i berusningen av det nya, starkare soundet – som när hiten Cannons från första albumet nästan förändras till en massiv gitarrdominerad psychfest.

Och det är precis när jag tänker att det behövs mer variation, att de stora ljuden trots skickligt framförda nästan blivit för stora och maffiga för vad Youth Lagoons musik klarar av, som han börjar försiktigt på en avskalad July. Resten av bandet vilar och det är bara han vid pianot. Sen läggs en försiktig tamburin sakta på, en basgång följer efter, och till slut byggs låten upp till något så mycket större än ursprungslåten, och oavsett om den inte är större i ljud än vad resten av spelningen hittills varit är den så mycket större i känsla. Låten avslutas som den började, med den ensamma rösten och pianot. I det ögonblicket är han och musiken så perfekt, i en sådan tydlig balans med det stora blandat med det sköra och det är så otroligt synd att det bara varade i några minuter.  Jag saknar bräckligheten i hans röst som jag vet att han besitter. Trots att förändring är bra är variation ännu bättre och den här timmen hade tjänat på ljudvariation, nya volymer, alternativa sätt att förstärka låtarna på. Det blir för repetitivt.

Att han avslutar med Dropla och sen inte ger några extranummer trots att folk ropar efter 17 är på något sätt symboliskt. Den låten behövs inte längre – det är en ny, starkare, kraftfullare Youth Lagoon som står framför oss nu. En större Trevor Powers, som inte längre domineras av lo-fiballader. Och jag väntar bara på att han ska kombinera det som var med det han vill vara till perfektion utan att överdriva det.