Trevor Powers är en fascinerande varelse. I vår intervju i månadens tidning jämförde jag honom med huvudkaraktären Hushpuppy i filmen Beasts of the Southern Wild. För att han framstår som en liten person i en stor värld fångad i sina egna tankar. För att han tänker annorlunda men på samma gång nästan oskuldsfullt. Som om han i Boise levt i en egen liten bubbla och lyckats bevara sin hjärna oförstörd och klar – skyddat den från allt i världen som tar varje chans att bryta ner och söndra. När jag läser intervjuer med Powers – när jag lyssnar på hans egendomliga musik – är det som om han rör sig friktionsfritt mellan fiktion och verklighet. Som om han egentligen är en karaktär för de stora sagorna. Beats of the Southern Wild är en så fängslande film eftersom den aldrig väljer sida. En dikt men också så faktisk och substantiell.
Wondrous Bughouse är likadan. Jag såg att någon kallade den för en produkt för hipsters utan investerade känslor (nämnda film har fått liknande kritik). Tja, Trevor Powers är numera en del av en scen där sådan sökande konst är vardagsmat men han sållar sig verkligen inte dit. Här finns känslor, men det är som om de är formade för ett annat kosmos. Om man har ett undermedvetet som tillverkar nya världar att stiga in i, varför inte ta chansen?
Droneintrot Through Mind and Back sätter tonen. Det är som att dra undan en buskes löv och kika rakt in i hjärtat av en trollskog. Efter det följer nio låtar som guidar en genom en värld som är olik vår egen men där man hela tiden stannar upp och tänker, ”vänta lite nu… var har jag sett, känt, hört det där innan?”
På Last.fm säger användaren nubs37 träffsäkert följande om skivan: ”Year of Hibernation sounded like he produced it in his bedroom. Wondrous Bughouse sounds like it was produced in a fucking supernova.”
Jämfört med The Year of Hibernation framstår Wondrous Bughouse som en alien. Debuten var ambient, progressiv och atmosfärisk. Den var som ett storslaget norrsken. Wondrous Bughouse är därför bland det modigaste jag lyssnat på. Powers har en initial kärna som han – likt Neon Indian på Era Extraña – klär i skeva ljud till kakofonins gräns. Och till slut hittar melodierna fram, under en produktion som åter är lo-fi-baserad men betydligt mer psykedelisk. Ibland inte alls olikt The Beatles mer experimentella period. Ofta en ljudande avbild av skivomslaget; som om Powers dirigerar en egen liten orkester av cirkusdjur i ett parallellt universum.
Han är kryptisk. Metafysisk. Diskuterar återkommande döden. Verkar i Sleep Paralysis – föga förvånande – finna sanningar i en sömnförlamning istället för i vaket tillstånd. “This dimension and the next / the living and the dead” – alla bryr sig, konstaterar han på Raspberry Cane och syftar på människans bräckliga psyke, dess osäkerhet inför sin egna betydelse. Det existerar på Wondrous Bughouse inga texter att svälja i en klunk. Det gäller även albumet i stort. Utvecklingen från skiva ett till två påminner litet om Bon Ivers resa. Ett steg bort från den konsekventa debuten som innebär mer krävande låtstrukturer. Det kommer i hög grad innebära att nya människor får upp ögonen för honom, men också att han, åtminstone för en tid, tappar en del fans.
Själv sitter jag mest och gapar åt vad som händer på Wondrous Bughouse. Som när han tar ton efter två minuter av Mute och volymen på den omgivande ljudbilden bara dunkar iväg, ut i atmosfären och iväg till andra planeter. Eller sången i The Bath, som låter just som om den vore inspelad under vattnet i ett badkar. Men låtparet som är Third Dystopia och Raspberry Cane är det som får marken att kränga. Så omvälvande som Trevor Powers sjunger på Third Dystopia önskar jag att jag kunde uttrycka mig. Det kan jag inte, jag är inte i närheten, hur mycket glöd bokstäverna än får. Raspberry Cane i sin tur är förmodligen den unga musikerns mest välskrivna pianolåt hittills. Sångmelodin som startar tre minuter in låter utklippt ur klassiska poplåtar från 60- och 70-talet och när pianot efter en tids frånvaro återvänder under sista minuten är det som om Powers precis spelat upp en introduktion i hur en tidlös klassiker skapas.
När världen ändå är ett brinnande inferno, när allt så uppenbart går åt helvete, både i Sverige och i resten av världen, är Trevor Powers uppenbarelse helt omistlig. Bakom Wondrous Bughouse står knappast en man som slagit sig till ro – problem försvinner inte med miljöombyte hur långt man än reser. Därmed inte sagt att man inte ska följa med. Youth Lagoon, en researrangör vars destinationer inte är de förväntade. Han har precis köpt in tio nya flygplan. Enkelbiljett rekommenderas.