På fjolårets album från drömpopkollektivet A Sunny Day in Glasgow lät det ofta som att två låtar spelades upp på samma gång. De kaotiska ljudkollagen hade byggts ihop via mail, eftersom bandmedlemmarna varit utspridda på olika kontinenter. Nya Zeeland-bördiga Yumi Zouma fungerar på samma sätt, men ändå inte: eftersom halva bandet lämnat öarna för Paris respektive New York jobbar de avstånds- och tidszonsöverskridande med sin musik över internet. När de i början av 2014 släppte sin debut-EP hade de aldrig spelat låtarna tillsammans i ett rum, men deras drömpop lät uppseendeväckande enhetlig, familjär och självskriven. Mystiken låg snarare i bristen på information om bandet, i ett skivomslag som bad om att bli klassiskt och i låtar om tjejer med konstiga namn – ”Sålka är den som älskar dig även när hon inte borde” förklarade Yumi Zouma utan att riktigt förklara någonting. Den intensivt omtalade förstasingeln A Long Walk Home for Parted Lovers fick dem omedelbart signade till Cascine, som nu ger ut EP nummer två.
Yumi Zoumas utveckling inför EP II påminner mycket om den resa som genrefränden Wild Nothing gjorde mellan sina två första album: ett år senare låter de mer självsäkra och extroverta, med samma naiva skimmer men fötterna en aning mer på jorden. Texterna är både mer rättframma och framförda med större pondus än tidigare: ”Come over here and dance with me/ It’s true that you will never see me feel better” sjunger Kim Pflaum på Alena, medan man passar på att kullkasta indiemusiken genom att förena handklapp med housepianon. Det är en mer tillrättalagd, men spännande kommersiell sida av bandets musik som får fjolårets turné med Lorde att framstå som lite mer naturligt.
Men i grund och botten bygger man vidare på den tradition av elektronisk pop som även Yumi Zoumas skivbolag Cascine sagt sig vilja förvalta – den som introducerades på Göteborgsetiketten Service och av band som The Embassy och The Tough Alliance. Förstaspåret Dodi skulle utan vidare platsa på förra årets album från TOPS, den mer akustiska och förglömliga Second Wave hade kunnat vara El Perro del Mar medan avslutande Song for Zoe & Gwen skulle passera på Pet Grief. Att skriva inbjudande bekanta och skickligt självklara poplåtar tycks fortfarande komma sällsynt naturligt för Yumi Zouma, även om det sker till priset av originalitet. Den första EP:ns udda inslag av japanska radioröster och skeva funkgitarrer har ingen motsvarighet här, utan får ge vika för en mer vedertagen – men enorm och direkt – popmusik.
När Christchurch drabbades av den stora jordbävningen 2011 bodde alla medlemmar i Yumi Zouma fortfarande kvar i staden. I efterhand har de i intervjuer berättat om den stora betydelse katastrofen fick musikaliskt, personligt och för staden som helhet – singeln The Brae var rentav döpt efter ett hus de brukade umgås i innan jordbävningen jämnade det med marken. På EP:ns mittenspår Catastrophe verkar bandet ha återkopplat till händelsen, både tematiskt och i det avgrundsdjupa vemodet: ”This change is physical/ Whenever I’m away, I can feel it’s not the same/ It only takes a call home.” I låtens refräng sjunger Pflaum med en falsett så känslosamt rå och genomskärande att den blir hjärtskärande – och bygger upp en så pass centrerad höjdpunkt för EP:n att allt som omger den automatiskt hamnar i dess skugga. Catastrophe är Yumi Zoumas klarast lysande stund hittills, men framför allt är det här som EP II bryter sig loss från sin historia av hype och koncept – och gör Yumi Zouma till ett band att räkna med i det långa loppet.