Cascine droppar sina dreampopmoln likt duggregn. För fyra år sedan var det sockriga Kisses, två år efter det den gode Chad Valley och nu är det dags för den Nya Zeeland- , New York- och Parisbaserade trion Yumi Zouma. Trion har botaniserat sig i ett ljudlandskap av drömsk synthpop och samplade skrovliga japanska radioröster. Det är försmaken av chillwavesommaren som dragit in från Nya Zeeland.
Yumi Zouma som helhet är en discofuktad kapsel fristående från tid och rum. Inbäddade i ett täcke av snärtiga trumvirvlar och fragmentarisk åttiotalssynth skildrar låtarna en emotionellt nyanserad längtan till att lätta från jorden. Den för omvärlden tidigare okända trion gav löften om drömlika gitarrslingor ackompanjerat med trånande stämsång redan på debutsingeln The Brae. Sålka Gets Her Hope Up byter ut det melodiska mot en funkigt framträdande basslinga i sällskap av synthkör. Influenser av funk, indie och synth pop tillför en härlig variation och det blir aldrig tråkigt.
Den vemodiga popen påminner om Wild Nothing som föga förvånande redan hunnit göra en remix av öppningsspåret A Long Walk Home for Parted Lovers. Spåret liknar Kisses Funny Hearbeats, på det sätt att det har det lilla extra kolsyrade intro som ger kraft till en stadig hit. Riquelme avslutar partyt med den stegrande synthens svävande ljud.
Att umgås med den fyra spår långa lättlyssnade ep:n är jättetrevligt, men kort. Projektet känns ofärdigt. Just nu håller trion på att snickra på en andra ep som ska vara klar till i sommar och det är alldeles rätt i tiden. Spåren får gärna fortsätta att spreta ännu mer åt ett experimentellt håll och blanda influenser friskt. Yumi Zouma innehåller en hint av mystik. Vad bandnamnet innebär är fortfarande okänt och konvolutet präglas av ett Mona Lisa-leende. Jag ser fram emot framtida sommarskurar.