Bananpiren

Yung Lean
Way Out West, 9/8 – 2019

Publicerad: 11 augusti 2019 av Malcolm Jeppsson

8

Vad har egentligen svenska medelklass-kids att tillföra den internationella hiphopen? Den frågan ställde sig många 2013 när Yung Leans första EP Lavender, innehållandes singeln Ginseng Strip 2002 med tillhörande video blev viral. Sen dess har det dock inte varit något tvivel om att Lean och hans Sad Boys har en given plats bland de stora namnen. Det är inte på något sätt en överdrift att benämna dem som pionjärer inom hiphopen, som skapare av en helt ny subgenre som fortfarande i allra högsta grad förs vidare och utvecklas av andra akter. Det betyder dock inte att den nu 23 år fyllda stockholmaren har stannat av i sin kreativa process – hans texter med tillhörande produktioner har om möjligt med tiden blivit ännu mer renodlade och äkta. Under fredagsnattens spelning på Bananpirens Magasin 105 visar Lean Göteborg att han fortfarande är att räkna med, med en intelligent blandning av nytt och gammalt.

Spelningen inleds med nyare material. Friday the 13th och nysläppta singeln First Class sparkar igång stämningen i den svettiga, rökfyllda magasinslokalen. Folk dansar, hoppar, rappar med. Ljudet är bra redan från början, med en för en hiphopkonsert överraskande välbalanserad bas, och det visuella är precis vad man hoppats på av en akt vars estetik är en så stor del av dennes koncept. Afghanistan och Hoover från 2016 års Warlord bjuder in till moshande, och piten är så stor att det blir nästintill omöjligt att inte dras med in.

  • Trots att han kör med både playback och autotune så är Lean väldigt närvarande, och lägger mycket energi på att nå så långt ut han bara kan. Hans mickteknik är bra, och klangen i rösten är varm och energisk. Det hörs verkligen att det är han som står på scen. När de tidigare hitsen spelas i mitten av konserten blir stämningen sentimental. Det märks att detta är musik som ligger varmt om hjärtat hos många i publiken, för vissa slutar hoppa och börjar kramas i stället. Något extrema textrader som Oreomilkshakes “Bitch, I come through like never before, fucking your bitch and pissing on the floor” rappas kärleksfullt mot bästisen bredvid.

    Konserten innehåller ett mellanspel bestående av temat till Bröderna Lejonhjärta. Det är smakfullt, och en tung nostalgisk referens är precis vad kvällen behöver för att finna sitt emotionella djup. Sen är det upp och hoppa igen. Hitsen som bränns av mot slutet framförs av en Lean iklädd jokermössa. Kyoto får taket att lyfta och under Miami Ultras pregar han ut sin absolut sista energi över den frälsta folkmassan. “Göteborg, ni äger detta” säger han, men vid den punkten är det snarare han som äger Göteborg.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 155 [name] => Way Out West [slug] => way-out-west [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 156 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 545 [filter] => raw ) [1] => WP_Term Object ( [term_id] => 1672 [name] => Yung Lean [slug] => yung-lean [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 1673 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 28 [filter] => raw ) )