Lilla scenen
Yves Tumor
Gården, 6/6 – 2019
Publicerad: 7 juni 2019 av
Andreas Hörmark
Amerikanen Sean Bowie, mer känd som Yves Tumor, släppte förra året det experimentella, genreöverskridande albumet Safe in the Hands of Love, som blandar R&B, pop, noise och ambient, och samtidigt omdefinierar allihop. När han spelar på Gårdens lilla scen, är det, till skillnad från hur han turnerat tidigare, inte bara han och ett mixerbord, utan det är med en hel banduppsättning.
Yves Tumor startar med Honesty, och Licking an Orchid, båda från nya skivan. De fungerar båda bra i denna semi-nya livekonstellation, och har båda anpassats just för scenen. Tyvärr kan man inte säga detsamma om alla låtar. Ofta utgörs en stor del av musiken – både diverse slagverk och en del sånginspelningar av gäster – av backing tracks spelade av Tumors DJ. Varför sjunger inte Tumor de partierna själv? Eller låter någon annan göra det? Det kan tyckas vara en struntsak, men tyvärr spräcks den bubbla man så gärna vill vara i, och man kan önska att Yves Tumor gjort ännu mer, för att verkligen ge låtarna nytt liv på scenen.
-
Som tur är är både Yves Tumor och de musiker han omringat sig med så pass roande att se på, och så tekniskt skickliga, att konserten ändå, till högsta grad, känns levande. Yves Tumor, iklädd sin gröna pagefriserade peruk (?) och leopardmönstrade tajts, dansar energiskt med sitt i allmänhet tonårsplumpa kroppsspråk, och hade nog mått bra av att få mer utrymme, på en större scen. Gitarristen, som känns som hämtad från Spinal Tap, spelar snygga, ylande gitarrsolon så ofta han får. Det märks även på publiken, att energin smittar av sig. Med tanke på hur oengagerad den bitvis varit under festivalens tidigare akter, får bandet nu oväntat mycket respons.
Allra bäst blir kanske avslutande Lifetime, som faktiskt visar upp fler allsångs- och hitkvaliteter än man kanske från början tänker sig, när man hör studioversionen. Låten är egentligen ganska mörk, men i den här presentationen, där allt känns fullständigt malplacerat och helt rätt samtidigt, blir det kanske inte riktigt så emotionellt fängslande som Tumor egentligen har kapacitet till. I stället blir det en dansant uppvisning i musikalisk kravlöshet, som är lika effektiv. När låten är slut, och bandet lämnat scenen, ligger gitarren kvar och tjuter, som om de bara väntar på att få gå upp och spela en låt till. Publiken börjar ropa efter ett extranummer, lagom till att gitarrtjutet visar sig vara ett misstag, och gitarristen återvänder upp för att stänga av det.
Och så är spelningen – Tumor har inte helt riktigt listat ut hur han ska presentera sin musik på scen, på ett sätt som helt stämmer överrens med hur hans musik faktiskt är. Men det är en konstellation, som med en learning by doing-approach låter oerhört bra, och för det mesta, är verkligt underhållande att se.