Zacke
Mosebacke Etablissemanget, 10/5-2013

Movits! släppte 2008 en originell debutskiva, men det var först med den bredare andragiven Ut ur min skalle från 2011 som man verkligen slog sig in i det svenska folkhemmet. Hittar som Sammy Davis Jr. och Fel del av gården är lättillgängliga, dansanta och välproducerade. För en dryg vecka sedan kom också tredje skivan, och med singeln Limousin har man väl gått ”full circle” och samarbetat med i princip samtliga stora svenska rappare. Timbuktu, Promoe, Maskinen och Chords. Sen anledningen till att jag besöker Mosebacke i afton – Zacke.

Debuten Visst är det vackert kom 2010, hyllades, med all rätt, unisont av svenska kritiker men det stora genomslaget uteblev. Han tilldelades Årets hiphop på Manifestgalan, och det var också då jag lyckades se honom live första gången. Eller, live och live, ett showcaseset á ett fåtal låtar inför en publik mest bestående av branschfolk. Det har inte erbjudits många tillfällen att se Zacke solo, och spelningen ikväll är hans första riktiga gig i Stockholm. Lite lustigt, då han varit med rätt länge. Förhoppningsvis är det något som kommer att ändras, då hans gästspel på Halvvägs (av just Movits!) kommer leda till en större publik. Ni vet, den där sjukt catchiga vissellåten från senaste släppet, en låt som verkligen sticker ut på en annars lite svagare skiva.

Zacke behöver dock inte surfa på någon annans popularitet, om folk inte insåg hans storhet för tre år sedan så skulle de göra det i år. I februari kom andraskivan Renhjärtat, som byggde vidare på det man inlett med debuten. Texterna var fortfarande på gränsen till genialiska, flowet några snäpp högre och beatsen varierande och intressanta. Resultatet var något av det bästa hiphop-Sverige skådat på väldigt, väldigt länge. Tyvärr ledde det inte till det genombrott som Zacke nu är överkvalificerad för. Gästerna var både många och mångsidiga – Timbuktu, Movits!, Mattias Alkberg, Peter Morén, Frej Larsson, Promoe och David Björkén. När man radar upp dem är det nästan bisarrt, det är väl i stort sett bara INGRID-kollektivet som mustar med en liknande lineup.

Hur som, ikväll har Zacke med sig en annan gäst: Kalle Gracias, en annan rappande norrlänning. Efter Gracias spelat ett fåtal egna låtar solo dyker Zacke upp, till publikens förtjusning. Skyltarna säger att det är slutsålt, och det är varmt och svettigt i lokalen. I matchande jackor har han med sig ett litet liveband (där dragspelet har en central funktion). Entrén sker till mellanspelet Midvintermörker, en dryga minuten lång spoken word-berättelse som sedan mynnar ut i Storstadsblues. Även om det för mig var både väntat är det både snyggt och effektfullt, kontrasten mellan det lugna och fartfyllda är stor.

Texten som berättar om Zackes flytt från Luleå ner till huvudstaden är ibland rättfram och pekande, ibland fyndig och subtil. Raden ”skogshuggarna i Vasastan har aldrig huggit ved / men fett hemtrevligt, ja ni skulle se” är en pik mot de hipsters som blir fler och fler varje dag, och där det hade låtit poserande och falskt hos många andra rappare ligger den helt rätt i Zackes mun. Med mössan ibland långt nere i pannan och inte så välansat skägg hade han likväl kunnat vara en av dem själv, men insikten om att man vet att så är inte fallet ger extra tyngd bakom orden.

Den följs av den lite äldre 1000-0 till idioterna, ett något oklart val. Finessen med dragspelen går helt förlorad, och låten känns något malplacerad och låter mer som den dussin betong-rapen som vi finner i förorterna. Besvikelsen är kortvarig, följande Visst är det vackert revanscherar snedsteget och Zacke gör återigen det han gör bäst – han rappar snabbt, välartikulerat och, när tillfället kräver det, anammar han en mer sjungande röst. Nu är det dags för kvällens första gäst i form av David Björkén, som har med sig en akustisk gitarr upp på scen. Jag förväntar mig Luleå-hyllningen En skata flög som visserligen kommer men först efter fantastiska Konsten att släppa taget. En låt som fanns med på hip hop-samlingen This Is Swedish Hip Hop Evolution (ett måste för alla med minsta intresse för genren, för övrigt) från 2010, men också på årets Renhjärtat. Ett spår jag inte räknat med att få höra, men min förvåning byts snabbt mot glädje.

Vad som sedan följer är ett axplock av låtar från hans karriär, där allsångsvänliga Torgny drar ned de största applåderna. Gracias kompletterar Zacke väl, och fyller i vissa av de rader där albumets gäster inte kunde medverka. Fler gäster var utlovade, och när det där sjukt störiga pipande i Minicall hoppar en energisk Timbuktu upp på scen. En hade kunnat tro att Zackes avsaknad av egna spelningar skulle innebära ett något grönt och färskt uppträdande, men så är inte fallet. Det är inte så att gästspelet inte är en positiv händelse, det är bara det att Zacke äger scenen så väl på egen hand. Det skadar inte, men jag är helt övertygad om att gästandet uteblivit så hade det inte tagit ifrån så mycket från spelningen. Timbuktu bidrar absolut, men när nivån redan är så hög är det svårt att under de dryga fem minuter på scen höja stämningen ytterligare.

Det är en spelning i högt tempo, och den avslutas nästan lite för snabbt. Material för ett gäng låtar till finns där (saknar bland annat Under vår sol och Förlorad generation), men det är väl också ett av mina få klagomål i afton. Bandet hejas tillbaka, och nu är man en man starkare i form av kvällens sista gäst: Peter Morén. Utomlands har alla hitattribut som krävs, och live lyfter den verkligen. Under sista versen ges Jimmie Åkesson fingret, både i form av svidande kritik mot SD och det faktum att samtliga medlemmar i bandet har långfingret i luften. Jag hoppas bara att texten faktiskt går hela vägen fram till alla åhörare.

Tidigare under året har jag sett en beskedlig mängd rappare. A$AP Rocky, Public Enemy och OFWGKTA på hemmaplan i Sverige. Jurassic 5 i USA, Wu-Tang Clan i Spanien och Kendrick Lamar i Polen. Årets bästa hip hop-spelning står dock en norrlänning som kallar sig Zacke för.