I slutet av förra året utsågs Madonna till Woman of the Year av Billboard Music. Prisceremoni och tacktal. Madonna, 59 år gammal, äntrar scenen, ställer sig bredbent med ett ben på var sida mikrofonstativet. Inledningsfrasen blir ”I always feel better with something hard between my legs”. Därefter följer själva talet, som ska visa sig få stor uppmärksamhet i media: Madonna är inte bara tacksam, hon är arg också. Hon berättar om kampen hon har tvingats föra som kvinnlig artist. Om att inte bli tagen på allvar, om att bli våldtagen, om att bli jämförd med djävulen och bli vägrad rätten till att uttrycka sin egen sexualitet. ”[A] famous feminist writer said I set women back by objectifying myself sexually. So I thought: ‘Oh, if you’re a feminist, you don’t have sexuality, you deny it.’ So I said: ‘Fuck it. I’m a different kind of feminist. I’m a bad feminist.’” Så tänkte Madonna någon gång på åttiotalet och så tänker Zara Larsson trettio år senare.
Att Zara Larsson är engagerad i feministiska frågor har gått få förbi. Instagram, Twitter och intervjuer agerar kanaler för åsikter om jämställdhet och patriarkala maktsystem. Hon hatar killar och tycker att jämställdhet borde vara ett ämne i skolan. Hon trär kondomer över underben i ett slag för sexuellt ansvarstagande. Hon släpper So Good, som trots att det inte rör sig om ett debutalbum har en air av premiär. 2014 års 1 är nämligen, i jämförelse med det senaste årets framgång, en fis i rymden. Nästan, i alla fall – Zara Larsson, nittonåring från Solna, har tillsammans med David Guetta gjort, och inför enorm publik framfört, 2016 års officiella EM-låt. Zara Larsson, en gång blott vinnare av Talang Sverige, har uppträtt på The Ellen DeGeneres Show. Två gånger. Lush Life och Never Forget You är båda monsterhits. Summa summarum: listan över anmärkningsvärda bedrifter är lång och med allt detta i ryggen släpps So Good. Temat? Sex. Och feminism. Precis som Madonna vägrar Zara Larsson acceptera dessa tvås påstådda oförenlighet.
So Good handlar om onani. Om att lukta sex och vägra duscha. Att vara kåt och obrydd. Om att tjäna sina egna pengar och hångla så mycket man vill, trots att man är kvinna. Det är så Zara Larsson lever och vill leva. Till andra kvinnor säger hon: ni får göra likadant och ni kan göra likadant. Det är ett viktigt budskap, även om det utanför den tilltänkta målgruppen finns väldigt många kvinnor som varken får eller kan. Larsson fortsätter den kamp som äldre popdrottningar har fört under decennier – att Beyoncé är inspirationskälla råder det inga som helst tvivel om.
Vad gäller produktion är det, som kan förväntas av ett så högprofilerat popalbum, övertygande, dansant och smått generiskt. Soundet smakar sommar och paraplydrinkar (den dyra sorten). Lite Rihanna, lite Ellie Goulding. Mycket 2010-tal. Potentiella sommarplågor i I Would Like och Funeral. På det stora hela ett bra, tematiskt progressivt och för vissa provocerande popalbum. Den extra dimensionen kommer från vänligheten – Zara Larsson sjunger inte bara om sex, makt och pengar, utan också om systraskap. What They Say och Make That Money Girl vill ge lyssnaren mod och självtillit. Zara Larsson är en vän. Hon vill att vi ska våga, vi med. Med ena handen klittrar hon, i den andra håller hon sina medsystrar.