Som vi har väntat. Och längtat. Och väntat lite till. Hypen var ett faktum redan för tre år sedan, när Zhala, med singeln Slippin Around, tog sina första, långt ifrån stapplande, steg mot albumdebuten. Sedan dess har mycket hänt. I början av 2014 blev hon första utomstående artist att skriva på för Robyns skivbolag Konichiwa Records, och kort därefter släpptes EP:n Prophet. Ett drygt år senare har det äntligen blivit dags för det självbetitlade debutalbumet att skåda dagens ljus.
Om det är något Zhala förmedlar i intervjuer och social media, är det en stark ovilja att anpassa sig. Gång på gång poängterar hon vikten av fullständig, hämningslös frihet i sitt artisteri och skapande. Hon vill inte böja sig efter branschnormer. Hon vill inte låta sig formas om av oskrivna regler. Hon vill vara. Bara vara.
Ur denna vision reser sig Zhala. Elva spår lång. Hälften tidigare outgivet material, hälften låtar som vi redan har sett på Prophet, eller som vi känner igen som singlar. Tight, nyskapande, dansant. Tydliga kanter, rörligt däremellan. Mest framträdande är stoltheten, glädjen: detta är ett album som är precis som avsett. Första spåret, I’m in Love, klargör direkt varför Robyn har visat intresse – likheterna mellan legendaren och hennes protegé är många, om än subtila. Samtidigt är Zhalas kosmiska pop något eget, både vad gäller utförande och budskap. Här har vi en svensk kvinna av kurdiskt ursprung, uppvuxen i förorten, som aktivt pekar finger åt alla som säger att hennes sätt är sämre, mindre värdigt. Som i podcasts berättar om hur hon tycker att det är klassförakt att musik bara anses vara riktig om man spelar på dyra instrument. Som är trött på att hon behöver ha fem killar bakom sig på scen för att få sin elektroniska musik tagen på allvar.
Det är detta uppror mot en skev musikbransch som är bränslet i Zhalas maskineri. Det handlar om självupprättelse, om att uppmärksamma, kritisera och motbevisa en inom det svenska samhället djupt rotad maktstruktur som, i varierad utsträckning, motarbetar dem vars kön, etnicitet eller klasstillhörighet är avvikande från normen. Zhala visar var hon står genom att vägra låta sig tämjas. Hennes uppmaning till kamp formuleras i hennes ovilja att foga sig.
Detta resulterar i ett en aning spretigt album, som å ena sidan riskerar att förtäras av sin egen bångstyrighet, och å den andra har samma bångstyrighet att tacka för stora delar av sin edge och slagkraft. Musiken som sådan är precis så bra som kan förväntas av någon som har blivit upptäckt av Robyn: det är över lag individuellt, imponerande och skarpt. Låtar som Holy Bubbles och Slippin Around förtjänar all uppmärksamhet de kan få, men det finns också spår som känns både svårfångade och omotiverade. Störst avtryck lämnar därför Zhalas renhet, hennes brist på korruption.
1900-talsfilosofen Bourdieu anser att alla konstnärer drivs av egenintresse. De vill ha pengar, berömmelse, erkännande. Men inget av detta intresserar Zhala – allt hon vill ha är revansch. För sig själv och alla andra som ständigt behöver armbåga sig fram genom musikbranschens illvilliga snårskog av vit mansdominerad byråkrati.