Jag lyssnar på Versions mitt i det mest intensiva skedet av min feber. I det mest intensiva skedet av acceptansen av min ensamhet med, av acceptansen att det är tyst runt omkring mig nu. Det är i och med Versions jag inser att jag förlorat mer än vad jag ville tro. För första spåret, Avalanche (Slow), tar andan ur mig. Stråkkompositionen samspelar så perfekt med enkelheten i lyriken, den nya skörheten i rösten. Nika Roza Danilova, kvinnan bakom scenpersonligheten Zola Jesus, sa en gång i en intervju ”I believe in not avoiding things you’re afraid of. Especially really dark things” och Versions om något visar på att hon menar allvar. Det är så pass rått och avskalat och tar ett så hårt tag om ens bröstkorg att det klämmer ut vartenda litet uns av känsla man har i sig.
Albumet är inspirerat från när hon uppträdde på Guggenheimmuseet i New York och bestämde sig för att istället för att framföra sina låtar i äkta elektronisk Zola Jesus-manér omarrangera dem så att de passar att framföras med en stråkkvartett. Upplevelsen på Guggenheim var så pass stark att de låtar hon framförde spelades in och producerades och till slut blev Versions med hjälp av JG Thrilwell och Mivos Quartet. ”’Versions’ is about the bone of the music; taking approximations from past records and turning them inside out. With all framework exposed, the songs are given a new medium in which to evolve and bloom into their own tiny worlds” sa Danilova i en intervju angående albumet och det finns inget mer passande.
Varenda låt på albumet har blivit ny. Alla lager är avskalade och återigen är skörheten i rösten och lyriken det centrala. Lyriken i Zola Jesus verk har alltid varit menad att vara simpel, inte förklädd i överpretentiösa ord, och det känns extra mycket i de versionerna av låtarna som finns på Versions. Sea Talk innehåller inte samma desperation och sorg som originalet från Stridilum II gjorde, men den är mer lättillgänglig nu, och den i symbios med resten av spåren är så flytande och simpla i all sin komplexitet att den lämnar en alldeles andlös. Och slår en rakt i magen.
Var och en för sig är låtarna varsitt litet konstverk, men som album blir det lite för mäktigt. Kanske jag kan bara inte hantera hur kraftfullt det är, kanske är jag för bräcklig, för febrig, för svag. Som EP hade det varit perfekt, som album är det lite för svårt att svälja. Det är skickligt ihopsatt, fruktansvärt träffande och otroligt innovativt gjort, men för mycket. Till slut tröttnar man på att inte kunna andas.