Zun Zun Egui – Katang

Zun Zun Egui – Katang

Betyg: 7/10

Statistik visar att Bristol är Englands mest musikaliska stad. Fantastiska trum- och basgångar har strömmat ur staden och jag tänker då framförallt på Portishead och Tricky. I motsats till dessa band urbana ljudvågor, men samtidigt helt i linje med statistiken, kommer därför Zun Zun Egui med sin färgglada, och för dagen välsmakande, cocktail av all världens influenser.

Jag måste erkänna att det funkar oerhört väl och känns, trots en viss vilsenhet, väldigt ärligt. Låtar gå in i varandra och målar upp en bild som liksom omslaget är ett färgglatt kreativitetsjam. Precis som med konsten så blir det helt och hållet vad man gör det till. Jag för min del kan inte låta bli att jubla då Kushal Gaya, än på franska, än på engelska och diverse andra språk framkallar de otroligaste av ljud. Det är friskt och smittsamt. Basisten, tillika producenten, Luke Mosse laborerar med rytmerna och styr låtarna åt de mest oväntade håll. Kanske går det till och med lite för snabbt i vissa partier där ljuden går efter en allt snabbare trumma utan att egentligen tänka efter. Något som med största risk kommer att göra många trötta och omlyssningsfaktorn liten.

Men detta är bara pessimistiska spådomar från min sida och det är i nuet som Zun Zun Egui levererar. Andra hälften känns mer strukturerad och svänger mindre. Jag hör spår av Vampire Weekend, Amadou & Miriam men också Red Hot Chili Peppers.

Dance of the crickets är den låt som på något sätt får representera intrycket av plattan som helhet. Den har både en epidemisk melodi men också ett långsammare mellanrum då en mer svårmodig sida glimrar till. Katang är en något oputsad debut som kompenseras av den glädje och idérikedom som den så starkt lyser av.

Bandnamnet är en omskrivning på ett spanskt förnamn och saknar egentlig betydelse; en sökning genererar en fotbollspelare samt en novellförfattare från nämnda land. Något liknande får summera denna skiva – det låter snyggt och galet utan någon vidare analys eller djup. Bra så.