Cate Le Bon
Roskilde, 2/7 – 2016

Cate Le Bons musik skulle kunna göra underverk live. Den balanserar hela tiden på gränsen mellan det vackra och det bisarra, mer så än någonsin på det senaste albumet Crab Day. Det släpptes nu i april och ger känslan av en artist som släppt på de sista spärrarna och bara låtit kreativiteten flöda fritt. Den feberdrömska musiken utgörs av 60-talsinspirerad psykedelisk rock i stil med The Velvet Underground, men har vridits ytterligare några varv åt den surrealistiska värld som Captain Beefheart verkade i under samma tidsålder. Under inspelningarna av Crab Day bad Le Bon till exempel sin trummis (Warpaint-medlemmen Stella Mozgawa) att spela som en treåring. Samma referenslösa nyfikenhet, som ett litet barn har, genomsyrar alla ljud på skivan.

Den galna och bisarra sidan av musiken får dock inte utrymme på ett särskilt energiskt sätt på Roskilde. Le Bon och hennes kompband står som förstenade under majoriteten av spelningen. Själv möter hon publikens ögon en efter en med en uttryckslös min, medan keyboardisten mest stirrar ner mot marken och basisten ser ut som att han sett ett spöke. Det är knappast på grund av nervositet, för om man blundar och bara lyssnar så låter det helt och hållet perfekt. I stället verkar det vara ett medvetet val att sjunka in i musiken i stället för att hoppa runt och toka sig.

På sätt och vis fungerar det. Le Bons bevakande uttryck är helt fokuserat på omgivningen och det gör att det aldrig blir distanserat mellan artist och publik. Men om ambitionen är att sätta åskådarna i trans så hade det nog varit klokt att inte redan från början vara helt stelbenta. En trött festivalpublik är en splittrad mottagare för en så svår sändare. De flesta vaggas aldrig in i det märkliga lugnet som utstrålas från scenen, tillsammans med den smått kaotiska ljudbilden.

En konstig stämning sprider sig därför över Pavilion-scenen. Det passar på många sätt bra ihop med den konstiga musik som Cate Le Bon spelar, men det är svårt att inte drömma sig bort till en spelning som är sjukt urflippad i stället för sjukligt lugn. På Crab Day tog Le Bon nämligen ett steg bort från sin historia av singer-songwritermusik, så det är synd att inte liveuttrycket hängt med. Musiken är full av fantasi och lekfullhet, men det stillastående framträdandet påminner oss om att fantasi och drömmar är saker som bara bor i huvudet. En extrovert urladdning av Alice i underlandet-estetik hade både känts naturligare och roligare, men denna Eraserhead-stämning har trots allt sina fördelar ändå.