Apollo
Hatari
Roskilde, 3/7 – 2019
Publicerad: 4 juli 2019 av
Rikard Berg
“Hatari” betyder “hatare” på isländska. Deras största hit översätts bäst till “Hatet ska segra”. De vrålar i nattsvarta kläder från scenen, men Hatari verkar mest så otroligt snälla. Deras body-synt är vass och stenhård på utsidan, men mjuk på insidan. Därför förvandlas spelningen snabbt, men lite oväntat, till Roskildes argaste firande av hopp och fri kärlek – och lite mer väntat: anti-kapitalism.
Många besökare har endast kommit för Eurovision-bidraget Hatrið mun sigra, men har all anledning att stanna kvar för resten också. Många tänker kanske på förhand på konserten som en gimmick, men får snabbt omvärdera gruppen. Hatari gör nästan allt rätt på Roskilde – Matthías Haraldsson är den mest intensiva frontperson som stått på scen här sedan IDLES Joe Talbot, och Einar Stefánsson trummar på med livet som insats. Den koreograferade BDSM-burlesquen fungerar lika bra på Apollo som i Europas största tv-sändning – det är kitsch på helt rätt nivå.
-
Antalet låtar de gett ut (7) är inte många fler än antalet Palestina-flaggor som vajar i publiken (2), men Hatari fyller ut konserten så gott de kan. Mest påtagligt blir det under de förhandsinspelade uppläsningarna av politiska manifest och uppmaningar. Mitt i sitt set släcker de ner alla ljus och låter publiken lyssna på en lång informationsstund om klimatkrisen, inklusive webblänkar för olika forum man kan engagera sig i. Det hade kunnat bli Banksy-varning (i negativ bemärkelse), om inte Hatari hade noll vilja att vara subtila. De är bara mycket mer måna om att informera, än om att alla ska tycka att spelningen är perfekt. Det är en del av deras snällhet.
-
“Vi är korruptionen och vi är dansen och vi dansar korruptionsdansen!” vräker Haraldsson snart ur sig på perfekt danska och kastar sig in i Spillingardans – spelningens tyngsta EBM. Han är Hataris fixstjärna och sjunger alla rader som om det vore hans sista ord, som att han i nästa andetag ska hosta blod och dö. Allra bäst blir det i samspelet med andresångaren Klemens Hannigan, vars falsett skär som en kniv igenom den annars karga musiken. När Hannigan beger sig ut på soloräder utan falsetten blir det kanske lite surt, men det räddas av att vårt fokus leds åt andra håll. Någon dansare krälar runt på golvet med en gagball i munnen, samtidigt som Haraldsson står stilla i cyborgställning i mörkret bredvid och blickar ut över den euforiska publiken.
Under gruppens senaste singel – den urstarka Klefi / صامد – dyker Bashar Murad upp som gästsångare, precis som i studioversionen. Hatari träffade honom i Palestina och bjöd med honom på sin turné (snällt). Efter Klefi / صامد får Murad lov att spela en egen låt, medan Hatari går av scenen och väntar under tiden (ännu snällare). Kollisionen mellan Murads soloframträdande och islänningarna minuten tidigare är total och underbar. Det känns plötsligt som semifinal i Eurovision (i positiv bemärkelse). Cirkeln sluts med Hatrið mun sigra som sista nummer, och där och då är Hatari hårdast, mjukast, roligast och bäst på Roskilde.
-
