När Ocean briserade förra året tog vi emot de smetiga R&B-vindarna med öppna armar. Äntligen fick Sverige åtminstone vada i de vågor som sedan en tid tillbaka slagit i land långt bort i fjärran. Det faktum att 1987 till en början gömde sin identitet, sjöng på svenska och bodde i London byggde ett mysterium i stil med den hajp som iamamiwhoami en gång lyckades bygga upp.
Sedan dess har Victor Holmberg trätt fram ur skuggorna, radat upp känslosamma ballader på löpande band, insvepta i fladdrande gardiner som bara syns i tropiska charterreklamer. Härskarkonst må ha skrivits mot Londons vyer, men musikaliskt sett svävar den här musiken högt över molnen mot varmare semesterparadis.
De atmosfäriska produktionerna får stundtals samma effekt som när chillwave-vågen kring 2009 slog in mot våra trumhinnor, en längtan om eskapism, i synnerhet till Victor Holmbergs otroligt närvarande stämband. På Hej då låter det som att 1987 sjunger direkt till oss, här och nu. I längden blir dock även de atmosfäriska produktionerna en aning monotona, trots att de spänner mellan hoppfullhet och förtvivlan. För även om Bomb verkligen detonerar utan att vara massiv och det nedstämda pianot i 4.17 hör till en av årets finaste stunder överskuggas de snabbt av ett album som vill lite för mycket. Problemet ligger i hur man följer upp redan brinnande fullträffar – i det här fallet, blir det repetitiva mantrat som för långa transportsträckor och brist på fantasi. Härskarkonst blir aldrig en tsunami, inte ens av känslor, istället guppar vi fram bland låtar som till stor del inte går att urskilja bland de kala ljudbilderna.