612
by:Larm, 1/3 – 2018

Det norska hiphopkollektivet 612 inleder konserten med tekniskt strul. En av killarna, klädd i skidglasögon han sedermera har framför ögonen, drar lite olika skämtsamma kommentarer medan vi väntar (”vi har en riktig DJ?!”). Det är en av festivalens inledande konserter och bara ett eller två tappra fans studsar med till den domedagstrap som tillslut drar igång. 612 är på pappret en grupp 19-åriga rappare, graffare från början, vars texter i sedvanlig ordning är en kavalkad av häftiga droger, märkeskläder och ”fuck politiet”. Det kan låta en smula tröttsamt men faktum är att den lattjande framtoning de levererar jämsides med Valium- och Guccifesten är rätt uppfriskande. Det kan tyckas att det automatiskt är lite larvigt att leka rik gangster men i 612:s fall är det roligt, eftersom de verkar ha otroligt roligt på scen. När inledande vers i 612 for alltid spelas så tror vi på varenda ord:

Det er så jævla kjipt at
Det som er fett er at alle andre
Drømmer om livet sånn som vi har
Mens vi stjeler livet som folk drømmer om
Det er vilt, mann
Det er helt sjukt, mann
Fuck alle andre

Hybrisen osar förstås kring hela gänget, i övrigt klädda i stickade älgtröjor och Von Dutch, men stämningen är enkel. Det är ju det som är deras största styrka: lättsamheten. Rent musikaliskt blir det inte jättebra. De verkar oförberedda och det är synd, eftersom låtarna fantastiskt nog kan locka en ganska bred publik. Svår hiphop i all, all ära men den här typen av uppåtgående, minimalistisk sommarrap är svår att kritisera när inspelade versioner spelas upp. För vad ska man säga? Det är för lätt. Det är för töntiga texter. Men det är det som är hela grejen! Det är väl egentligen själva definitionen av ”fuck alle andre”.

Därtill har vi erfarit hundratusentals konserter där ordningen är omvänd (deppigt band, riktigt bra musik) så varför inte… ja, fucka ordningen? I en intervju sa en av medlemmarna att de i sina texter inspirerats av amerikansk rap och det känns lite generellt som att de sett hur andra gör och försöker göra likadant. Någon går fram och tillbaka med vatten i handen som han vid ett tillfälle skvätter ut över den glesa, väldigt nyktra publiken. Det är förstås bisarrt, men återigen: de verkar ha väldigt roligt och det räcker. Ska man vara riktigt jävlig skulle man kunna påstå att det är branschpubliken som är trist (även om spelningen också var halvdan). Men i slutändan blir det uppenbart att 612 gör något långt ifrån alla kan komma undan med: att göra ett ganska dåligt framträdande och på samma gång få publiken att med upphetsning undra vad som ska komma härnäst.