I en intervju med GQ förklarar A$AP Rocky, också känd som Rakim Mayers, att han döptes efter ena halvan av den legendariska hiphop-duon Eric B. & Rakim och att han följaktligen ”was born for this shit”. This shit refererar till – får man anta – hiphopen och rappen och allt som hör därtill, men faktum är att At.Long.Last.A$AP ger väldigt få ledtrådar kring varför han föddes.
Det känns avlägset nu, men jag kommer ihåg när Rocky kändes fräschare än de modehus han har för vana att kasta in i sina texter. Mixtapet LiveLoveA$AP hade precis som uppföljaren LongLiveA$AP sina filler-spår men överraskade med cloud rap-estetik och stringent buzzword- och varumärkesbyggande (som bl.a. lyckades göra färgen lila cool igen) samtidigt som de atmosfäriska beatsen cementerade Clams Casino som en av de mer spännande producenterna 2011. Sedan dess har A$AP Rocky gjort allt i sin makt för att smälta in i hiphopens ekonomiska toppskikt (vilket i sig inte behöver vara liktydigt med kompromiss – se: Kendrick Lamar).
Det är inte det att han inte hör hemma bland de största: A$APs polerade yta är till exempel tusen gånger mer intressant än något Lil Wayne någonsin kommer prestera i framtiden, och det finns någon form av ambitionsnivå här som inte fanns på LiveLoveA$AP, men den största skillnaden gentemot To Pimp a Butterfly är hur ogenuint det hela är. Jag menar inte att raljera kring hur all hiphop måste mätas mot Kendrick Lamar, men man måste samtidigt (det är iallafall min uppfattning) acceptera att all populärkultur existerar i en kontext: Konst är per definition tidlös men uppkomsten och skapelseprocessen av konst är väldigt begränsad i det att den bygger på historisk utveckling och/eller personliga erfarenheter som bara kunnat ske vid en bestämd tidpunkt.
”Joe Fox” står som medverkande artist på fem av skivans arton spår – en ganska tilltagen procentuell andel för ett namn man aldrig hört, no? Historien bakom tycks vara att Joe Fox på gatan i London försökt kränga en skiva till Rocky, varpå Rocky bad honom spela en låt, blev förtjust, slet med honom till studion och gillade materialet så mycket att det kom med på skivan fem gånger. Kul för Fox som tidigare bott på gatan och nu får ett drägligare liv och en kickstartad karriär; kul för A$AP Rocky som verkar göra bra saker med sitt kändisskap; så där kul för skivan. Ärligt talat är inte de akustiska bidragen och den reverbdränkta men Idol-kompatibla rensången tillräckligt intressant för att kännas motiverad för fem låtar, även om den psykedeliska viben känns hoppfull till en början. Det finns en lagom nivå här nånstans men istället känns det som att Rocky mot bättre vetande varit så stolt över skivans sidonarrativ att han valt att trycka upp det i ansiktet på en och låtit det gå ut över låtmaterialet. Det hela känns väldigt, ahem, ”social media”. Juryn är ute på Joe Fox, tills vidare.
LongLiveA$APs höjdpunkter fanns i bangerspåren (Goldie!) och fick därför en air om sig som bangerskiva. Om man nu vill konceptualisera ljudbilden så har A.L.L.A. en annan inriktning. Exempel: Tredjesingeln L$D avlades enligt utsago under en syratripp tillhandahållen av ILoveMakonnen och förtjänar, utöver ett par kapitel i Rockys eventuella självbiografi, att lyftas fram extra. Byggd på en förvrängd sampling från Bobby Gentrys gamla countrylåt är det nämligen så långt utanför Rockys comfort zone vi hittills hittat honom. Rent konkret är det en psykedelisk R&B-låt sjungen (!) av Rocky själv som kanske enklast kan liknas vid Frank Ocean, utan att den för den sakens skull tappar sikte av vad en A$AP Rocky-låt är.
Överlag finns det få saker här som etablerar A$AP Rocky som en av de allra största. Lyrik är inte en av dem, och utan att ens försöka gå in på djupet så lämnar Rockys abort- och våldtäktsskämt en rätt besk smak i munnen, samtidigt som det aldrig blir personligt á la Kendrick Lamar eller, säg, Nicki Minaj.
Rent musikaliskt är ljusglimtarna stora men få till antalet och har förhållandevis lite med Rocky själv att göra. De största stjärnorna blir istället Kanye West, Miguel, M.I.A. och Rod Stewart (i den ordningen). Avlidne A$AP-medlemmen Yams får sista versen på skivan och avslutar på ett fint, bitterljuvt vis. Det är en värdig hyllning, på alla sätt.
A$AP Rocky rappar inte över Clams Casino-beats längre. Ifall det konsekvent varit lika bra som L$D, Kanye West-producerade Jukebox Joints, eller Excuse Me hade Clams Casino förmodligen aldrig nämnts i den här texten. Det är med lite, lite sorg jag istället skriver ut ”Clams Casino” för fjärde gången — och slås av hur ironiskt det är att upphovsmannen bakom ”fashion rap” handlar så mycket om stil, och så lite om substans.