Adam Tensta + Erik Lundin
Göteborg, 20/11 – 2015

Ordkonstnären Erik Lundin står för en av årets absolut bästa debuter. Suedi är en kort roman om att växa upp som dubbel men känna sig halv. Om att längta efter att bli erkänd som svensk och samtidigt vilja täcka över den delen av sig själv. Om vem som får vara svensk och inte, helt enkelt. Med glimten i ögat men allvar i botten vrider han det svenska språket till en form vi aldrig sett förut. Under orden finns de tunga och minimalistiska beats som är typiska för hela Respect My Hustle-stallet, men också färgsprakande inslag som körsamplingar och P3-vänliga poprefränger.

Pusterviks scen känns stor när han står där, ensam sånär som på sällskapet från en tillbakadragen DJ. Iförd sin karaktäristiska suedi-tröja försöker han få med sig den ganska tunna, men hängivna, publiken. Det lyckas. För den som väl har tagit till sig Erik Lundins musik är det omöjligt att inte dras med i den storslagna Haffla-refrängen, tyngden i Haram eller det förkrossande flowet i Annie Lööf. Under Haffla kommer en barndomsvän upp på scen och håller upp en svartvit svensk flagga. ”Alla de suedis som är utomeuropeiska, skål för att historierna förevigas” rappar Erik Lundin medan flaggan vajar. Inramningen och längden på giget markerar att han är en nykomling, men det vi hör och ser gör tydligt att han har hela världen för sig och snart kommer explodera. Ju förr desto bättre.

Adam Tensta har en helt annan tematik. Med electronicaduon Systraskap som komp viger han hela sitt set åt senaste skivan The Empty, som rakt igenom handlar om ett smärtsamt uppbrott. Just kompet visar sig vara den största behållningen med hela konserten. Att kompa Adam Tenstas minimalistiska och nästan ljusskygga beats med en excentrisk dansduo som sjunger om revolution var intressant redan på pappret. Det blir ännu bättre av att Sabina Wärme och Amanda Lindgren spelar oväntat mycket live. Blåsinstrumenten står som i honnör när de tillsammans med fioler och trumset tolkar skivans storartade arrangemang akustiskt. Det är kanske inte ett nytt, men väl sällsynt grepp inom hip-hop.

Dessvärre känns låtarna de bygger upp ofta malplacerade. Inte minst efter Erik Lundins urladdning. I hörlurar en mörk höstkväll är Adams inåtvända, nästan anonyma senaste skiva väldigt vacker. En öppen dagbok om kärlek som tar slut men ändå klamrar sig fast, vars långsamma och melankoliska beats gestaltar berättelsen. Men på en klubbspelning är det svårt att veta hur man ska hantera alltihop. Utöver Us Against Ourselves och en hårresande a capella tillägnat Adams barn är det enda som funkar bra de tyngre låtarna: hitsingeln This Is War och Stockholm Paris (som dessvärre inte gästas av Michel Dida). När ridån går igen efter det 45 minuter korta setet är eftersmaken intetsägande. Adam Tensta är kvällens huvudakt enligt affischen, men det är Erik Lundin som fastnar på näthinnan.