Allah-Las – tidlös musik i förändring

Allah-Las, kärleksbarnet av fyra albumälskande Kaliforniabor, har totalt vänt upp och ner på vårt förhållande till tid och rum i musiken. Med deras skivor i en LP-spelare tonar mobiltelefoner och Trump bort och i stället träder paisleymönster och psykedeliska ljusspel fram.

Skaparna av bandet möttes på grund av den villkorslösa kärleken till musiken. Den stora skivaffären AMOE i Los Angeles förde dem samman, några som anställda och andra som stamkunder. Det var framförallt intresset för 60-talets rock och garage som lockade och spår från sådana melodier är tydligt urskiljningsbara på deras självbetitlade debutalbum. Där är gränserna mellan då och nu utsuddade till obefintlighet. Kanske behövde världen just det och just då, för debuten togs väl emot. Sedan dess har Miles Michaud, Matthew Correia, Pedrum Siadatian och Spencer Dunham fortsatt sin navigation mellan tidsrymdens olika ljud.

”I vårt samhälle tenderar vi att hitta inspiration genom att titta bakåt i tiden, det är inte många som blickar framåt, och eftersom att vi  främst kollar bakåt är vår musik minst lika modern som någon annans.”

Nu är amerikanerna tillbaka med sin tredje skiva, Calico Review, som kommer ut 9 september på skivbolaget Mexico Summer. Här hörs återigen de där saltstänkta gitarrerna och i sedvanlig anda är albumet skapat i staden av änglar och tydligen i samma studio som Beach Boys mästerverk Pet Sounds spelades in. Eller?

Vi ringde upp kvartettens huvudsaklige sångare, Miles, och fick klarhet i bland annat detta och vad som egentligen kan klassas som modern musik.

Hur är det?

Det är bra, tack. För tillfället är jag i en liten skivaffär som ligger i en källare. Bläddrar runt bland skivorna och kollar om det finns något kul.

Hur känns det att släppa ert nya album alldeles snart?

Det känns riktigt kul. Vi är taggade på att släppa det så att resten av världen får se. Jag hoppas såklart att folk gillar det.

Hur skilde sig processen från att göra era två tidigare album till att göra Calico Review?

Rätt mycket faktiskt. Vi skrev sångerna individuellt den här gången, som på förra plattan, något som vi inte gjorde på vårt debutalbum. Jag tror att Calico Review är mer spridd än tidigare plattor. Innan har vi mest suttit i studion och liksom jammat ihop en skiva, då blir det en helt annan känsla i det. Visst, vi har jammat en hel del nu med, men framförallt kom vi till studion med färdiga låtar och demos istället för enbart idéer.

Ni spelade in i den legendariska studion där Pet Sounds gjordes…

Nej, det där är verkligen ett stort missförstånd! Jag vet inte varför bolaget har gått ut med den information för det är inte sant. Alla frågar oss om det hela tiden och vi bara ”nej!”. Det är som att vi är politiker som försöker försköna sig själva genom att ljuga. Pet Sounds är alltså inte inspelat i den studion som vi spelade in i. Det är någon annan Beach Boys-skiva från 70-talet som är inspelad där vi var nu. Det enda som vi använde från Pet Sounds är en soundboard. Någon kommer få sparken för att den har skrivit det här… Nej, skojar såklart.

Hur viktig är studion för er inspelningsprocess?

Ganska essentiell skulle jag säga. Den har ingen inverkan på själva materialet, men det är ett ställe där du kommer att spendera mycket tid, så det är viktigt att det är ett rent och chill ställe. Studion som vi spelade in våra demos i är ett fantastiskt ställe. Det ligger på landsbygden utanför Los Angeles och det finns massa djur där, typ sex grisar och en hund, som vi brukar gosa med. Och det ligger det vid havet, så innan inspelningsessionerna började brukade vi går ner för att surfa. Det var riktigt trevligt.

Hur viktig är resten av miljön som man befinner sig i? Folk förknippar till exempel alltid er med Los Angeles.

Ja, alla gör ju det. Jag tror bara att vi inte riktigt känner av det, vi har ju vuxit upp här och det är det enda som känns hemma. Men jag antar att när folk säger att vi har ett sådant sound så är det sant. Staden har en väldigt speciell känsla. Det finns mycket frihet här.

Tenderar ni att kolla inifrån eller utanför er själva när ni skriver musik?

Det är svårt att säga. Jag tror att på det här albumet så har vi kollat mycket mera utåt än vad vi har gjort tidigare, speciellt mer än på debutalbumet. Där skrev vi mer vad vi kände inombords och det var därifrån vi hämtade inspiration. Men det är inte riktigt något som bestäms i förväg. Man kan inte säga innan vad för slags album det kommer att bli. Vad som händer för nästa platta har jag till exempel ingen aning om.

Er musik har ett väldigt distinkt 60-talssound, men hade ni någonsin kunna tänka er att göra musik som låter mer modern?

Jag tycker att vi redan gör det. I vårt samhälle tenderar vi att hitta inspiration genom att titta bakåt i tiden, det är inte många som blickar framåt, och eftersom att vi främst kollar bakåt är vår musik minst lika modern som någon annans. Jag tror att just eftersom att vi kanaliserar detta så lyssnar folk på oss.

Okej då, men hade ni kunnat göra rent digital musik?

Ja, alltså delar av vår musik är redan digital. Alla våra demos spelas in digitalt och några instrument på albumet är digitala. Att det inte ens märks gör att vår musik är mer tidlös någon annans. Etiketter och genrer är inte så viktiga för oss och jag tror att folk lägger märke till det. Men jag tror knappast att vi någon gång kommer göra musik som låter som typ LCD Soundsystem.

Jag läste att ni har experimenterat mycket med nya instrument, typ cembalo.

Just cembalon är som ett piano egentligen, men visst, vi har använt mycket olika syntar och andra idéer till det här albumet. Man kan känna en annan dynamik i det hela än vad man har kunnat tidigare. Vi gillar ju att göra det här, att experimentera med nya ljud och så.

”Jag tror inte att man ska oroa sig för vad andra människor tycker eller vad de vill ha av dig. Du borde enbart göra saker för dig själv. Jag tror att det är det som driver människor till att bli artister från första början.”

Ja, i speciellt Warmed Kippers hörs det en skillnad i soundet. Vad är historien med just den låten?

Det är mest att Pedrum och Spencer båda hade fuzzpedaler, så det är både en fuzzgitarr och en fuzzbas som spelar samtidigt. Vi har tagit med en annan slags gitarr och mycket mer fuzz på den här skivan. Det spelades in som liveset – det är åt det hållet som våra fötter har börjat gå mot.

Har ni, förutom att utvecklats musikaliskt, också utvecklats som ett band?

Jag tror det. Jag tror att vårt sångskrivande har blivit mer dynamiskt och komplext. Vi börjar bli vana och bekväma med att spela in skivor och bättre på att få till det ljudet vi vill ha. De två jobben vi har, att göra skivor och göra spelningar (och att göra intervjuer, haha), tar en tid att komma in i helt.

Hur har förändringen från att jobba tillsammans till att spela i band tillsammans påverkat era relationer?

Jag jobbade faktiskt aldrig på skivaffären, det var bara de tre andra. Jag sökte till att jobba där, men de anställde inte mig. Men jag tror att det viktigaste med vår relation som vi har är att vi var vänner innan vi blev ett band. Jag tror att vi har möjligheten att ta oss förbi de där typiska svårigheterna som band går igenom, just för att det är mer på spel än våra professionella relationer. Vi är även kompisar och det är ett starkare band.

Så vad är det viktigaste du har lärt dig efter dessa år?

Gör det du älskar och älska det du gör. Jag tror inte att man ska oroa sig för vad andra människor tycker eller vad de vill ha av dig, du borde enbart göra saker för dig själv. Jag tror att det är det som driver människor till att bli artister från första början.

Men känner du ändå press från omvärlden?

Ja, från skivbolaget och allt sådant. Det är väldigt annorlunda nu gentemot när album var en enorm marknad. Jag tror att skivbolagen numera är mer slappa och låter banden göra det de vill. Det är en bra grej, för det ger en större artistisk frihet. Visst, ibland finns det en del press, men jag menar… Vad du än gör kommer det alltid finnas press på dig, så du måste bara jobba genom det. ”Bara nicka och säg okej, men gör vad du vill sen ändå”. Jag tror att det var Robert Downey Jr. som sa så.

Försökte ni att medvetet göra något annorlunda med den här skivan?

Det blev bara såhär för att vi lyssnade på en annan slags musik än vad vi gjorde när vi spelade in den första skivan. Man måste komma ihåg att låtarna på vårt debutalbum skrevs två år innan det kom ut, så vi har förändrats mycket sen dess. Det är bara naturen som har sin gång.

Var det några speciella artister den här gången?

Vi lyssnade mycket på Soft Machine, Kavin Ayres, mycket mer Eno och en del världsmusik, speciellt från Turkiet och länder i Afrika. Inte lika mycket garage längre alltså.