Fyra år har gått sedan AlunaGeorge bubblade upp som ett av Londonscenens mest intressanta namn. Duon kombinerade poppig R&B i arv efter Aaliyah med element från den högaktuella dansscen som vuxit fram ur staden och löst går under namnet UK Bass. Genombrottssingeln You Know You Like It var graciöst tillbakalutad samtidigt som den var futuristiskt spännande. Efter det följde ett smittsamt Disclosure-samarbete som tog dem högst upp på topplistorna, men steg efter steg har Aluna Francis och George Reid sedan brutit ned vad de var från början.
På sitt andra album I Remember, uppföljaren till Body Music från 2013, ger de sig in i ett popmaskineri med mängder av låtskrivare och producenter. En remix av DJ Snake på You Know You Like It fick ett mycket större kommersiellt genombrott än originalet – och kanske är det därför som duon närmar sig remixens stil med en drös stegrande trap-uppbyggnader och Diplo-dropp. Med det sagt är det fortfarande rätt mycket som är sig likt – Alunas sirapssöta röst klipps sönder och vävs samman till glitchiga refrängmelodier och när George får full kontroll över produktionen så blir beatsen lättsamt studsiga. Nästan alla låtar bär på klistret som får dem att sätta sig omedelbart.
Bara några sekunder in i öppningslåten Full Swing sjunger Aluna att hon är “droppin’ all that dead weight” och “droppin’ all that bad vibes” i en låt vars kroppstematik visserligen går att tolka på många sätt, men huvudsakligen gör klart från början att I Remember är ett album om att släppa loss, ta kontroll och dansa. Under skivans gång förkläs det huvudsakligen i texter om att stå upp för sig själv i relationer, men också om vänskap på soultryckaren Mediator och om lustfylld snabbromantik på det Flume-producerade titelspåret. Det är inte de mest kittlande formuleringarna – Aluna säger själv att hon är “not very good with the English language” – men det är inte så mycket ett problem som det är en axelryckning. I Remember är ändå ett album där du får texterna i form av simpla smällar, gjorda för att ge slagkraftigt fokus åt dansmusiken snarare än för att stanna kvar hos dig.
Produktionsmässigt hämtas mängder av idéer från Major Lazer, från besläktade Jack Ü och mest av allt från Justin Biebers senaste album Purpose. Men varken Diplo eller Skrillex är med som producenter här, trots att de tidigare arbetat med AlunaGeorge, och de hämtade idéerna faller mer ut som tunna kopior än som påbyggnad. Vissa låtar har så många medförfattare att de spretar till den grad att George Reids roll närmast verkar ha varit att försöka hålla ihop dem till en sammanhängande massa. Aluna Francis låter heller inte längre tillbakalutat graciös, utan snarare ivrigt sökandes efter vad som ska ge henne nästa hit. Stundtals träffar hon rätt, men duon bubblar inte längre av futuristisk mystik och upptäckarglädje. Om de en gång var ledare inom sin scen framstår de nu snarare som följare.