Amason har genom åren varit en av svenska folket väl mottagen akt. Både debutalbumet Sky City och EP:n Flygplatsen är musikaliska verk som gjort sitt för att hålla den svenska indiepop-lågan vid liv. Även om det är just popmusik det handlar om så är deras sound väldigt eget, och influenserna från medlemmarnas tidigare projekt har under supergruppens snart åtta år långa historia gift sig fint med varann. Förutom jullåten En god, god, god jul som släpptes förra året (och som även finns med på nysläppet som It’s Getting Harder, med en annan text) så var det några år sedan vi fick höra särskilt mycket från Amason – live som på skiva. På så vis har det varit svårt att göra något annat än att bygga upp en del förväntningar inför Galaxy I, som med stor besvikelse inte infrias.
Amasons starkaste kort är Amanda Bergman, och här och nu är det tydligare än någonsin. Hennes röst är som gjord för skivans annars mjuka mixning, som genom henne får ett välbehövligt skimmer. Inledande Marry Me Just for Fun är ogenerat smörigt levererad, på de bästa av sätt. Egentligen finns det inte mycket att klaga på när hon håller i mikrofonen, även om låtarna inte riktigt är på nivå med deras tidigare material. Det är också tur att det för det mesta är hon som gör det, för när Gustav Ejstes tar över så är det någonting i den rika helheten som slår slint. Hans mörka röst går inte ihop med den nya, dovare ljudbilden, och den oundvikliga jämförelsen med Bergman blir inte till hans fördel.
Tre karameller är ett märkligt alster, innehållandes en bisarr och kryptisk sångtext levererad av Ejstes – som efter ett tag flyter över i en spoken word-dikt uppläst av poeten Daniel Boyacioglu ackompanjerad av ett krypande saxofonsolo. Var som helst annars hade det passat förutom just här. Detsamma gäller med Samlaren, som utan någon större ansträngning hade kunnat mixas om till en Dungen-låt.
Kanske är det inte en bra sak att ha för mycket tid på sig när man skapar musik. Galaxy I är imponerande detaljrik, och tål att lyssnas på med noggrannhet. Vissa detaljer är lite finurliga, som referenser i form av arbetarhymnen Internationalen gömd i outrot på Hit the Bottom och Pete Drakes Forever i steel guitar-introt av It’s Getting Harder, men även som små rytmiska detaljer i synt-eller gitarrslingor. Men som helhet är det så pass mycket att det går från att vara intressant till att vara onödigt, ofokuserat och spretigt. Det är med andra ord lite svårt att förstå var Amason vill landa med Galaxy I, och vart de vill härnäst. De har möjliggjort ett antal utgångsfall, men oron för att de ska välja fel väg och göra bort sig är för stor.