I Franz Kafkas Processen finns ett kapitel där protagonisten K går vilse i en katedral. Det är en mörk plats full med vindlande gångar och vrår som verkar fortsätta i all oändlighet in mot det okända. K hittar ut, men Anna von Hausswolff har istället begett sig rakt in i dunklet. På albumets insida finns svartvita skisser av katedralvärldar där de barocka 1600-talsornamenten påminner om hotfulla och svällande Francis Bacon-målningar.
Dead Magic är en resa – det är inte frågan om fem fristående låtar utan ett helgjutet verk där de olika delarna fördjupar varandra. Inledande The Truth, The Glow, The Fall är en hymn full av tvetydig glädje och sorg. Den samtidigt studsiga och krypande orgelrytmen utgör en bakgrund för von Hausswolffs vitala röst. Sången har en helt ny självsäkerhet och besvärjande energi när den svävar över ljudlandskapen och uttalar förbannelser över sig själv och andra – det är ingen tvekan om att von Hausswolff växt som artist sedan 2015 års album The Miraculous.
Dödsmarschen The Mysterious Vanishing of Electra fortsätter att förlita sig på tyngd, repetition och von Hausswolffs elektriska stämband. En mekanisk rytm som för tankarna till Swans ökar sakta i intensitet tills känslan av desperation är så intensiv att den nästan bränns. Därpå följer den sexton minuter långa Ugly and Vengeful som är albumets mittpunkt och höjdpunkt. Det vindlande orgelspelet ger skäl för albumets namn – det låter verkligen som ond magi, som en bitter ritual där ett triumferande hat långsamt öppnar helvetets portar på glänt.
Efter den kokpunkten börjar albumets intensitet svalna av lite, vilket är välbehövligt. Den instrumentala The Marble Eye agerar magnifik portal över till avslutande Källans återuppståndelse, en låt som knappast känns sju minuter lång. Händerna vilar tungt och ödesmättat på de vackra orgelackorden innan musiken plötsligt och spöklikt bleknar bort som en dröm.
På sätt och vis önskar jag mig mer av Dead Magic, men det en aptit orsakad av blodad tand snarare än någon brist i musiken. En sista ordentlig urladdning skulle gjort albumet till en ännu större upplevelse. Samtidigt är skivan tillfredsställande i sin nuvarande form – Dead Magic är ambitiös, vacker och mer än värd att återbesöka. Nya element och nyanser framträder vid varje ny lyssning. Det finns en helt egen värld i de tunga dimmorna av ljud och oljud, där bortglömda och dömda röster viskar mellan de tomma kyrkbänkarna och orgeln spelar hymner till en okänd urkraft istället för Jehova. En inbjudande värld för alla som uppskattar sammansmältningen mellan skönhet och svärta.