Anna von Hausswolff
Uppsala, 7/2 – 2016

På bara tre album har Anna von Hausswolff rört sig en enorm bit från det lilla till det stora, från det intima till det grandiosa. På debuten 2010 uttryckte hon sig med pianobaserade låtar och nu har dundrande bassyntar, svirrande gitarrmattor, resoluta trummor och tunga orgeltoner tagit så mycket plats att själva strukturen är ändrad i grunden; det går knappt längre att tala om låtar, snarare musikstycken. Det är ett stort risktagande, och lika orädd kastar hon sig in i livesammanhang. Det är som att alla spärrar släpper när hon tar sig an musiken inför publik.

Med ett kompband på fyra personer har hon all möjlighet att fylla ut varenda tomrum i ljudbilden, ibland så maximalistiskt det bara kan bli. Hon dirigerar sina bandmedlemmar med hela sin kropp när hon sittandes slungar sig fram och tillbaka. Musiken kan lätt tyckas vara introvert på senaste skivan The Miraculous, men när bandet framför den så blir den snarare öppen och inkluderande, trots sin rasande storhet och benhårda yta. Det är en konst att lyckas kombinera så olika faktorer på en spelning.

Alla hennes styrkor hänger inte med, när det i stället fokuseras fullt ut på den progressiva rocken från The Miraculous. De tröstrika sångerna som dominerat de tidigare skivorna får ingen plats på konserten, som är tänkt mer som ett maffigt rockepos än en traditionell spelning. Det här är en sak som går att tolka från olika håll: det är å ena sidan synd att inte få höra mer utav den enorma låtskrivarförmåga som Anna von Hausswolff besitter, men det krävs å andra sidan att allt som inte passar in i helheten skärs bort för att spelningen ska nå sin fulla potential.

Redan från början förmedlas en känsla av detta berättande helhetstänk, som ger konserten en stundtals teatralisk karaktär. Anna gömmer sig bakom ett podium och skapar för sig själv ett hamrande slagljud, reser sig sedan och bildar en siluett i röken och är vid ett tillfälle längst framme vid scenkanten och ser publiken i ögonen när hon dansar runt som vid en ritual. Om uppsättningen är Ronja Rövardotter så är von Hausswolff och bandet grådvärgar som träder fram ur dimman och katalyserar något slags trolskt urskogsväsen. Här finns plats för både storslagen mystik och rena vårskrik.

När det blir tyst i pausen mellan musikstyckena blir det som tydligast hur bandet gång på gång lyckats bygga upp en enorm intensitet på kort tid, något som de flesta andra musiker skulle behöva flera låtar i rad för att ens komma i närheten av. Varje stycke blir en resa i sig och det gör att vi får nya klimax gång på gång på gång. När lamporna för en gångs skull inte bildar stämningsbyggande dimridåer över scenen och i stället lyser rakt ut på publiken kan nog bandet se precis hur hänförda ansiktena är.