Ariel Pink
Stockholm, 8/11 – 2015

“Madonna har aldrig hört talas om Ariel Pink. Hon har inget intresse av att jobba med sjöjungfrur.” Förra året hade Ariel Pink tagit sig långt ifrån sin bakgrund som excentrisk, R. Stevie Moore-influerad kassettmusiker och intagit positionen som en etablerad och inflytelserik artist – åtminstone tillräckligt etablerad för att Madonnas management skulle se det som nödvändigt att dementera hans påhitt om kommande samarbeten. I samma veva släpptes pom pom, Ariels första studioalbum utan bandet Haunted Graffiti och något han själv beskrivit som en musikalisk nystart. På Kägelbanan kastar han sig precis som på albumet mellan radikalt konventionella poplåtar och enerverande genreexperiment. Det blir från första början tydligt att han just i dag velat fokusera på pom poms inslag av nybörjarmetal: iförd nitbälte, skrikandes “stupid motherfuckers” och vevandes med djävulstecken inleder han spelningen med pom pom-spåret White Freckles. Det sex personer stora livebandet, ibland på två parallella trumset, blir en lång förlängning av Ariels sovrumsminimalistiska bakgrund.

Det är söndag kväll och Ariel pekar tidigt ut hur trött publiken är, följt av mer eller mindre sarkastiskt beröm för att vi är “ute så sent”. Intensiteten på scen verkar till en början kunna vända på det här, men med varje överflödigt gitarriff utvecklas i stället en tröttsamt massiv ljudvägg med få utrymmen för dynamik. Eftersom det är Ariel Pink som står på scen finns det hur som helst många andra komponenter att fokusera på. Under den långt utdragna, abstrakta Nostradamus & Me verkar inte Nostradamus ha förutspått undergången för scenens psykedeliska videoprojektioner – i stället får vi under en lång tid följa en ljusteknikers långa och tappra kamp mot filmvisningsprogrammet VLC. I publiken har man möjlighet att följa Broder Daniel-medlemmen Theodor Jensens högljudda planer på att klistra fast en tjugolapp i Ariels panna, eller hänföras av trummisens outfit-kombination av bikini, nitbälte och cowboyhatt.

Oavsett graden av musikaliska eller estetiska prövningar skulle spelningen aldrig falla under kategorin ”så dåligt att det blir bra”. Ariel Pink är inte den person i rummet man skrattar åt, utan tvärtom den som tillåts rita om spelreglerna fullständigt. Vare sig han spelar luftgitarr i Dinosaur Carebears eller iträder rollen som soulsångare i Baby sker det med en otroligt genuin framtoning. Den söndagströtta publiken verkar komma klart mest till sin rätt i de ljudbildsmässiga andrummen Lipstick och Put Your Number in My Phone, men det här är mest två lättillgängliga undantag för en av världens största konstiga musiker. Att Round and Round förra året utnämndes till 10-talets hittills näst bästa låt verkar inte ha byggt upp någon större självmedvetenhet hos Ariel Pink. I kväll får låten till exempel avsluta spelningen – i metaltappning, såklart.