Myths 002 är sprungen ur en flerårig vänskap, en där Natalie Mering och Ariel Rosenberg dessutom har samarbetat musikaliskt även tidigare. Bättre kända var för sig som Weyes Blood och Ariel Pink, har de tidigare dykt upp på varandras album eller produktioner. Släppt i samband med festivalen Marfa Myths i Texas är det den andra i raden av EP:s som ges ut därifrån. Förra gången stod hyllade Blood Orange och karaktäristiska Connan Mockasin för ett sprakande samarbete och nu badar Blood och Pink i rampljuset.
Första gången man hör ledspåret Tears on Fire är det inte självklart om det är på skämt eller inte. Den öppnas med en pastoral springa-över-öppna-fält-melodi som med sina varma elorgelvindar och mjuka gitarrer lägger en matta av ro och harmoni, för att direkt rycka bort den under fötterna på en. Efter blott en kvalfylld vers bryts friden brutalt av Pinks bestialiska utrop, ”sing it!”. Blood fyller i med ett instick av helvetets alla brinnande eldar på en och samma gång – ”all of my tears on fire” sjungs med teatralisk röst, där hon verkar förgås i en härdsmälta av fejkblod och smältande musikaliska pasticher. Men swisch – lika snabbt som helvetespassagen dykt upp är den borta igen och vi är tillbaks i Sound of Music-stämningen. De olika styckena slåss om att hacka sig in i lyssnarkanalen, och ett stycke skrivs så snabbt över att Pink inte ens hinner avsluta ordet han sjunger. Det hela kanske är lite på skämt – de verkar ju inte ta sig själva nog på allvar att låta avsluta sina egna meningar – men i det ligger något i strukturens ändå välplanerade imperfektioner. Det hela är en polerad fasad vars krackeleringar brister, där rationalitet och känslostormar inte får plats i kanalen exakt samtidigt. Men åtminstone inom en och samma låt och inom en och samma människa.
I Daddy, Please Give a Little Time to Me tar Weyes Blood helt över ljudbilden med något som klingar mer i ton med hennes egna verk och skjuter rakt in i bröstkorgen. Med svävande melodier, fortfarande under ett starkt teatraliskt filter, är den vädjande, uppriktig och längtande. ”Daddy / little things are worrying me / won’t you please explain these things to me” sjunger hon till fadersfiguren, och får en att känna sig precis som ett barn igen. Med en underliggande orolighet hinner hon på en minut och fyrtio sekunder leverera både ett tonartsskife och att förmedla den där känslan av att vara Vuxen™ i teorin men kanske inte fullt ut i praktiken, känslan av att ha den där trygghetsmattan helt undanryckt från sina fötter.
Höljd i skymningsdimma och åtföljd av en mystisk retorik uppenbarar sig Morning After, om någon slags kärlek vid första ögonkastet som ändå hålls på avstånd. Genom ett vampyrnarrativ porträtteras kärlekens utsugning och maktkamp i en nattlig vals som är redo att svepa iväg en i mörkret. On Another Day är det mest konventionella av spåren och går under Pinks ledfana. Den bär på en känsla av att vandra in i solnedgången för att aldrig se tillbaks. Det är också när samma spår klingar ut som det det står klart att ingen låt egentligen sammanfogat Pink och Blood. Trots att de kompletterar varandra mycket väl och att bådas stildrag syns överallt, består större delen av Myths 002 av två artister som huserar på samma yta utan att riktigt smälta samman. De är på varsin kant och där är de briljanta.
Samlingen som duon presentar är en hop spretiga alster, både i jämföresle med varandra och inom ramen för varje låt. Myths 002 är som ett litet musikaliskt tivoli där vad som helst kan hända, det är kul och tokigt och uppfriskande, fastän clownernas grimascher ibland är förvridna. Det är inte svårt att se hur två vänner har tagit ut svängarna och lekt fram låtarna tillsammans. Men i leken finns ändå allvar, som när man ber ett barn att genom leksaker berätta en traumatisk händelse. Kanske är det på ett liknande sätt som Blood och Pink närmar sig leken i sin musik. Även den välklädda fasaden krackelerar, medvetet, för att släppa fram mönstret som gör just den här EP:n unik.