At the Drive-In
Roskilde, 29/6 – 2016

Det finns ett liveklipp när At the Drive-In spelar på ett klassrumsgolv för 18 år sedan där samtliga medlemmar är unga, taniga och fulla av extas. Cedric Bixler har precis börjat bemästra konsten att svinga mikrofonen som en kroppsförlängning och gitarristen Omar Rodríguez rör sig som att han vore besatt av en dansdjävul med en konstant hardcoreutstrålning. Det är en direkt inblick i metamorfosen från att ha varit ett litet småspralligt och glatt emoband som dyrkade Jawbreaker, till de posthardcorepionjärer som förtrollade en hel värld med sitt frenetiska scenuttryck. Just därför var det så besegrande när bandet väcktes till liv under Coachella 2012 och inte ens var i närheten av att leva upp till sitt arv.

Tio minuter innan bandet kliver på scen är hela publikområdet som övergivet – nästan spöklikt tomt. Folk sitter i campingstolar mitt där det förväntade havet av människor ska stå. Den storslagna stämningen av att bandet för första gången någonsin rör skandinavisk mark verkar inte delas av resterande festivalbesökare, så som en alltid har drömt – och rädslan för ett upprepat Coachella börjar sakta sjunka in. Men när maracasljudet av Arcarsenal ljuder och blir förlöst av den mest intensiva hagelstorm av energi som At the Drive-In sprider blir all oro som söndertrasad och byts ut mot den fulländade känslan av få sina drömmar uppfyllda. Cedric klättrar på allting i sin väg och slänger runt sig själv som en trasdocka medan Omar svänger runt med gitarren precis som förr – som att de har hittat en portal till alla klassrumsgolvsgig de gjort och finslipat dem till den glänsande och makalöst vackra framträdande vi får bevittna.

Inte bara fortsätter bandets totala domination med hitpaketet Pattern Against User och Sleepwalk Capsules, men Cedric använder all musikutrustning som hoppramp (och välter en bastopp på köpet) eller som rekvisita för att göra låtarna så pass levande som möjligt i liveformat. Hela scenen är både hans gymnastikhall och catwalk samtidigt. Inte en enda händelselös sekund går att hitta när bandet vävt ihop setlisten med ståltråd och flyter på som ett våldsamt och emotionellt dj-set. När Invalid Letter Dept. drar igång får de ett imponerande gensvar från publiken varje gång Omar och nyrekryterade gitarristen Keeley Davis skriker ut ”dancing on the corpses ashes” – publiken har vuxit sig större och den spöklika känslan innan spelningen har totalt försvunnit. Bandets segertåg in på Roskilde är ett faktum.

Nyckelordet för At the Drive-In brukar normalt sett vara refererande till deras energi eller oförutsägbara rörelser – och även fast båda är stora delar av framträdandet är det bandets multidimensionella uttryck som tar mest plats. Första bevismaterialet är 198d och Napoleon Solo – de enda låtarna i setlisten som inte är tagna ifrån Relationship of Command. Båda påminner mer om bandets emodagar, men flyter samman med resten av det experimentella materialet fläckfritt. Båda låtarna får nytt liv genom att låta familjärt och bräckligt, men storslaget på samma gång – som att det var såhär de var ämnade att framföras. De har pumpats med så mycket emotionell styrka att det skulle kunna vara Sunny Day Real Estate på sterioder.

Det andra bevismaterialet för bandets mångfacetterade drag är Cedric och Omars erfarenhet ifrån The Mars Volta när de vågar stycka och slita i strukturerna på Enfilade och Quarantined. Förlängda jamsessioner mitt i bandets posthardcoresound kanske inte ser klockrent ut på papper, men varje extra sekund där bandet gemensamt får utmärka sig som instrumentalister (till exempel i Tony Hajjars trumfillande tillsammans med Cedrics enorma sångregister) kompenserar sakta men säkert för att det dröjt 16 år för dem att komma hit. Båda låtarna får dessutom varsitt storslaget klimax i ren psykedelisk anda, som att de är tagna rakt ifrån The Mars Voltas De-Loused in the Comatorium.

Efter käftsmällarna Cosmonaut och Catacombs tar Cedric en paus för att uttrycka sin glädje över att folk faktiskt kom och engagerade sig så här många år efter sin storhetstid. Att han sedan önskar att de får komma tillbaka igen skänker så mycket hopp för bandets framtid nu när de nått en så efterlängtad topp i sin karriär. Om det inte redan var tydligt just då ramlar polletten i så fall ner när One Armed Scissor har spelats klart och bevisar varför de fortfarande är ett av 2000-talets viktigaste och mest inflytelserika band. Detta handlar inte om någon halvtaskig återföreningsturné för att fylla på pensionskassan – detta är början på någonting nytt.