BADBADNOTGOOD
Roskilde, 1/7 – 2016

Efter Floating Points otroliga kvällsspelning på Apollo dagen innan är det på fredagseftermiddagen dags för ytterligare en instrumental jazzinfluerad akt att ställa sig på scenen. Sedan i januari är BADBADNOTGOOD en kvartett (bas, trummor, keys och saxofon), efter att saxofonisten Leland Whitty fått en permanent plats i bandet. Om bara en vecka kommer bandets fjärde fullängdare IV (samarbetet med Ghostface Killah, Sour Soul, borträknat). Precis som på skiva står jazzen i fokus, även om spåren ofta får sig en rejäl livekostym med saxofonen och trummorna i en central roll. Hela bandet är ett väloljat urverk där samtliga medlemmar får möjlighet att briljera, dock utan gårdagens långa jammande utsvävningar. Jazzen är hiphop-anpassad samt följer stundtals lättare popstrukturer, vilket bäddar för en mer lättillgänglig spelning.

Tidigt spelas Confessions från III, som med sin utmärkande basslinga och isande saxofon inledningsvis går mot ett cool jazz-håll, men mynnar ut i en funkig ljudexplosion. Whitty får onekligen möjlighet att visa upp sig. Den något avmätta publiken svarar pliktskyldigt med handklapp och jubel när trummisen Alexander Sowinski tackar för spåren. Många är sittandes och stämningen är ljummen. Efter en shout out till Anderson .Paak som spelade inför en bra mycket större publik två timmar tidigare görs inräknande försök till att få igång åskådarna, med varierande framgång. Flying Lotus-covern Putty Boy Strut är en liten energiinjektion, men publiken vaknar först till ordentligt vid bandets tolkning av Adeles superhit Hello. Det är ytterligare ett exempel på hur BBNG gör en för många annars väldigt svårförstådd musikgenre mer öppen, där puristerna nog hade kallat det för publikfrieri. Men vad gör det, egentligen?

Bandet är medvetna om sina styrkor och svagheter, och spelar på dem timmen igenom. Kaleidoscope får sig ett högre tempo och nya singeln Speaking Gently blir till en sprudlande uppvisning i snabba tempobyten och kaosartade crescendon. De unga medlemmarna spritter med energi vilket blir lite av en trist kontrast till den trötta och svårflörtade publiken. Det finns element av hiphop och pop invävt, men de står alltid i skymundan för jazzen och jag förstår om detta inte är något som alla klarar av, de lite garage-liknande inslagen till trots. CS60 står för eftermiddagens största urladdning, där bandet kör för fulla muggar men publiken inte ger igen med samma mynt. En bättre speltid, eventuellt ett scenbyte eller en spontan gästning från någon av festivalens alla hiphop-bokningar hade kunnat göra susen.