Beach House
Field Day, 12/6 – 2016

Som när man tar en Alvedon och värken sakta, krypande släpper sitt grepp. Ungefär samma effekt har Beach Houses orgeltoner när de växer fram från ingenstans och lindar in en i sitt bandage. De försiktiga melodierna plåstrar om ens trasiga själ och Victoria Legrands röst sederar sinnet till en ro som nästan känns lite artificiell. Man vet inte riktigt om det man upplever är på riktigt eller bara är en illusion som snart kommer att blekna tillsammans med att det smärtstillande pillrets effekt avtar.

Den avtrubbade känslan genomsyrar hela spelningen, på gott och ont. Beach House karaktäriseras av drömpopens förmåga att skapa en egen liten bubbla att uppehålla sig i, och de gör så oklanderligt. Syntlagren och gitarrnoterna blandas ihop till en liten häxbrygd som lyssnarna gärna halsar i sig. Men hela spelningen lutar på och förs framåt av Legrands omhuldade röst, och hur vacker och korrekt denna än är går det inte att komma ifrån känslan av att hon själv har fått en dos lugnande – låt efter låt framförs med samma jämntjocka engagemang. Hon hade lika gärna kunnat sjunga samma sång om och om igen de första fyrtio minuterna när låtarna mest blir som olika versioner av varandra. Sången når inte fram att faktiskt beröra fler än de som sjunger med i texterna utantill och antagligen bygger sin upplevelse på tidigare erfarenheter av musiken.

Bandet bjuder trots allt på ett par explosioner under den första stunden; de sår då och då ett frö där små melodier växer fram och leds upp till massiva instrumentala explosioner. De lyckas faktiskt göra flera av sina i vanliga fall lugna låtar ganska dansanta. Ändå är det inte förrän de två sista spåren som magi sker och Beach House själva på riktigt vaknar till liv. När koskällorna i introt till Myth ljuder är det som om en väckarklocka ringt och allting lyfts upp en nivå. Legrand dansar över sitt keyboard som besatt och musiken får en extra underliggande kraft som blåser liv i de delar som tidigare låg i ide.

Beach House verkar stundtals luta sig tillbaka i sitt eget trygga koncept, och kanske gör även publiken det. De verkar bemöta bandet med en efterfrågan om nostalgi och en känsla som har ursprung i en annan tid och plats än just i festivaltältet. Är det vad man var ute efter går man inte från spelningen besviken, men sökte någon ett möte med en ny upplevelse erbjöds inte lika många tillfredsställande tillfällen.